Att välja wellness

Missa inte årets kokbok!

2011-03-08T09:25:00.000-08:00

Nu i mars kommer jag och min journalist- och författarkollega Niclas Ericsson ut med kokboken "Mat för dig som tränar" (Norstedts). Niclas har skapat recepten och jag står för näringsläran och kosttipsen för olika kategorier av tränande. Bilderna i boken är tagna av fantastiske fotografen Christian Hagward - låt mig bjuda på några smakprov:

Som komplement till boken har vi skapat en hemsida/blogg. Där kan du hitta recept, måltidsidéer, livsmedelsfakta, mattips för dig som tränar, redskapstips, näringsberäkningar för alla de smakgivare du hittar i kokboken (näringsberäkningar för övriga recept i kokboken hittar du direkt i boken) och mycket mer. Du kommer till exempel kunna se nästa kokbok växa fram där på hemsidan/bloggen. Än så länge har vi bara haft smygpremiär för hemsidan och det finns inte så mycket material där än, men vi har mycket på gång och det kommer att fyllas på rejält under de närmaste veckorna. Bland annat kommer där att finnas tävlingar där vi lottar ut ex av boken. Så kika in och lägg in hemsidan/bloggen bland dina favoriter så att du får information om alla uppdateringar.

- Camilla

Mina favoritpass för mage/core

2010-04-18T07:11:00.000-07:00

Den kanske vanligaste frågan från nyblivna mammor och småbarnsmammor som jag får i rollen som träningsexpert handlar om hur man får magen i form igen efter graviditeten. Det tar tid – och det är naturligt. Räkna med några månader även om du var extremt vältränad innan du blev gravid och höll igång under större delen av graviditeten. Men sedan handlar det förstås om att göra rätt sak också. "Rätt sak" innebär att träna upp coremuskulaturen, så att du tränar upp den naturliga muskelkorsetten som plattar till och håller in mage helt naturligt. Jag tränar främst hemma, eftersom jag inte har tid att ta mig iväg till något bättre träningsställe, och det här är mina favoritpass för mag- och coremuskulaturen.

Cathe Friedrich är känd för sina avancerade träningsdvd:er – även du är träningsvan blir du garanterat utmanad av hennes pass. Jag äger flera stycken och de två jag tipsar om här är inriktade på just mag- och coreträning.

Cathe Friedrich's STS - Ab Circuits (klicka på länken för att se klipp ur videon) är en dvd som innehåller sju olika mag/coreträningsprogram på mellan 9 och 20 minuter (de flesta är cirka 20 minuter långa):

Pass #1 är yogainspirerad mag-/coreträningträning, pass #2 är pilatesinspirerad mag-/coreträning, pass #3 är "weights and plates", olika former av vikter och papperstallrikar (jo, du läste rätt - papperstallrikar är helt grymma som träningsredskap!), pass #4 är övningar på och med stor träningsboll/stabilitetsboll, pass #5 är mag-/coreövningar med enbart egna kroppen, pass #6 är mag-/coreövningar med medicinboll, och pass #7 är övningar med en medicinboll och en träningspartner. Tips! Jag har kört sistnämnda pass med min femårige son – då använder vi en vanlig, lätt plastboll och inte medicinboll förstås, men det ger fortfarande viss träning och både V och jag har jättekul.

Cathe Friedrich's Core Max är en dvd med tre olika program på 20 minuter vardera, program 1 helt utan utrustning, program 2 med stabilitetsboll/stor träningsboll och program 3 med stabilitetsboll/stor träningsboll och medicinboll.

I båda fallen kan du köra ett av programmen eller passen åt gången eller två eller fler, beroende på hur mycket tid du har och hur mycket du orkar med. Klicka på länken i högerkanten om du är intresserad av att köpa dvd:erna (genom nedladdning till egen dator). Jag kan varmt rekommendera dem: det här är kanonträning som du kan "växa" med i takt med att du blir allt mer vältränad, även om du redan är träningsvan.

Att vara en vältränad förälder 7

2010-04-18T06:02:00.000-07:00

Okej, här kommer en utmaning. Varje gång du går med dina barn till lekplatsen den här månaden, så se till att göra samma saker som dina barn gör. Inte i fem minuter, utan hela tiden ni är ute. Håll samma tempo som barnen. Ja, inte bara på lekplatsen heller utan närhelst ni är ute och leker. Hoppa hage, hoppa rep, hoppa twist. Spela fotboll - och så vidare.

Lägg märke till följande:

- Hur ditt flås förbättras

- Hur din smidighet och koordination förbättras

- Hur din balans förbättras

- Att barnen faktiskt är bättre än du på flera olika saker

Intressant, eller hur? Experter på barns utveckling poängterar ofta att så länge barnen tillåts leka fritt, så ägnar de sig faktiskt mer eller mindre konstant åt aktiviteter som hjälper dem att utveckla olika fysiska förmågor. De balanserar, klättrar, rutschar/glider, hoppar, gungar och utmanar sin koordination på olika sätt och utvecklas därmed konstant. Det i sin tur utvecklar självförtroendet och en vilja att prova ytterligare aktiviteter. Som vuxna har många av oss förlorat såväl självförtroendet som viljan att prova på nya saker. I den mån vi tränar alls så tenderar vi att göra samma saker hela tiden, på samma sätt, med samma intensitet. Inte undra på att så många klagar över utebliven utveckling! Att under en period göra som barnen är därför oerhört nyttigt för oss på flera olika sätt. Dels rent fysiskt. Vi använder kroppen på nya sätt, eller i alla fall sätt vi inte använt den på på mycket lång tid. Vi återupptäcker lekfullheten, den rena rörelseglädjen. Vi utmanar våra gränser. Längs vägen kanske vi inser att många av de där begränsningarna vi inbillar oss att vi har – ni vet, "jag har inget bollsinne" eller "jag har så usel balans" – faktiskt inte stämmer. Eller åtminstone upptäcker vi förhoppningsvis hur snabbt dessa förmågor kan förbättras om vi faktiskt vågar oss på att prova på dem.

När vi skapar mentala begränsningar för oss själva omvandlas dessa väldigt snabbt till fysiska begränsningar – och sedan blir det till en ond cirkel: vi känner oss osäkra på något, så vi undviker det, med följd att vi blir än sämre på aktiviteten i fråga.

Och du som redan är extremt vältränad och inte alls känner av ett lekplatsträningspass? Lugn, jag har en utmaning till dig med. Låt dig inspireras av följande YouTube-klipp och tag sedan din lekplatsträning till nya höjder!

NY Parkour Playground

Park Workout

Track Workout with Rudy Reyes

Rudy Reyes rocks the "park olympics" gymnastics

Strong Man In Park (och ni som faktiskt klarar det här passet får gärna skicka bildbevis :-))

Advanced Performulations – Devon Bernier – Outside, Park Workout

Freestylin on the Pull-Up Bar

Freestylin on the Dip Bar

Calisthenics Kingz - "New! Core Strength Traning at the Playground"

SELF Fitenss - Playground workout with Jessica Szor

Hey! Nu har jag till och med inspirerat mig själv genom att sätta ihop den där videolistan. Nu ska jag och pojkarna och ut klättra och klänga!

Att vara en vältränad förälder 6

2010-04-18T04:29:00.001-07:00

Det har sagts förut och det kan och bör sägas igen: det finns inget bättre sätt att ge sina barn rörelseglädjens och det naturliga motionerandets gåva än att själv vara aktiv och allra helst då tillsammans med barnen. Skogspromenader är ett lysande exempel på en familjeaktivitet som både ger härlig kvalitetstid tillsammans och utmärkta tillfällen till vardagsmotion och ren träning. Här kommer en utmaning igen: gör samma sak som dina barn gör under skogspromenader. Balansera på en stock eller en rot. Gå över stenar och stubbar snarare än runt dem. Ner på marken och undersök något spännande. Upp igen. Häng i en tjock gren (kanske några chins när du ändå är i farten?). Hoppa från sida till sida över ett dike eller en bäck. Kanske några dips eller armhävningar mot en sten modell större? Ja, barnen gör kanske inte så "rena" övningar men effekten av deras klättrande och klängande blir ungefär det samma. Spring eller skutta fram på stigen. Eller bredvid stigen. Hoppa över trädrötter eller över skuggorna som faller från träden. Tro mig, du får ett lysande träningspass. Roligt är det också. Och skönt.

Små barn som inte orkar gå själva hela vägen kan bäras i bärsele, bärsjal eller bärstol (bra extraträning för dig). Saknar du dina vanliga joggingpass kan du, när barnen är lite större, låta dem hänga med på cykel när du joggar.

Skogen är full av möjligheter - utnyttja dem!

Att vara en vältränad förälder 5

2010-04-18T02:56:00.001-07:00

Här kommer en utmaning: försök att kopiera ditt barns alla rörelser några minuter varje dag. Fuska inte – jag menar inte barnets rörelser när det sover. :-) Du kommer att bli förbluffad över hur jobbigt det är och vilka resultat du kan få av att göra detta. Kanske har du inte tänkt på det, men barn är i rörelse nästan jämt. De har en helt enorm corestyrka. Testa till exempel följande: lägg din bebis på en filt på golvet och lägg dig ner bredvid honom eller henne i samma ställning. Kopiera nu de arm- och benrörelser din bebis gör i 10-15 minuter. Du förstår vad jag menar, va? De där benrörelserna kommer att kännas – om du tänker efter så påminner de en hel del om magövningar "cykling" som du gör på pilatesklasser eller i klassisk, avancerad magträning.

Med äldre barn blir utmaningen av ett annat slag. Kika bara på bilderna som jag inkluderat i det här inlägget så förstår du vad jag menar. Ni vet alla de där larmrapporterna om att det är farligt för barn att se på teve? Jag fattar ju vad de syftar på och jag vill poängtera att jag absolut inte propagerar för stillasittande framför teven, vare sig för barn eller vuxna. Samtidigt kan jag ju säga att de definitivt inte inkludera mina barn i de där studierna. På ett av fotokollagen ovan tittar min son V på "Kung Fu Panda" samtidigt som han gör sin egen variant av kungfu ( några av de mindre kollagen gör han också kungfu, inspirerad av filmen men utan att filmen rullar samtidigt). I ett annat av fotokollagen uppträder han med sin egen version av "The Boys Are Back"-koreografin från "High School Musical 3" – scenen är en förvaringslåda för sandlådeleksaker! Inomhusbilden där V och J är klädda i svartvita tröjor ska också föreställe "The Boys Are Back"-koreografin (enligt V och J). I fotokollaget där V och J dansar på soffan, så är det "I Like To Move It", ledmotivet i "Madascar"-filmerna, som rullar och som tolkar på sitt eget sätt.

Alla barn funkar inte så här och barn som sitter stilla framför teven bör naturligtvis uppmuntras till rörelse på olika sätt. Men barn som rör sig för att de älskar musik och koreografi (vare sig det rör sig om dans eller kungfu eller något annat) ska naturligtvis tillåtas inspireras och än viktigare, tillåtas att röra på sig. Säg inte åt barnen att sitta stilla när de hoppar, skuttar, dansar och klättrar på golvet eller på möblerna där hemma. Barnens rörelseglädje är många gånger viktigare än soffans klädsel, tro mig. Soffan kan kläs om, i många fall kan soffklädseln tvättas. Men du får bara en chans att ge din var rörelseglädjens gåva och det gör du genom att tillåta och uppmuntra deras naturliga rörelsedrift.

Att vara en vältränad förälder 4

2010-04-18T02:49:00.000-07:00

Ytterligare ett sätt att få in mer träning i vardagen är att se till att göra fysiskt aktiva saker tillsammans med barnen. Lekbrottas, lek kull, skapa en hinderbana inomhus (mina pojkar älskar att balansera på och hoppa i sofforna) eller utomhus (ofta förvandlas en skogspromenad automatiskt till rena rama hinderbanan). På bilderna ovan försökte min man smyga in några traditionella styrkeövningar, vilket barnen såg som en jätteskojig lek. E lät dem hållas och förvandlade sin "träning" till en lek som i allra högsta grad fick hans muskler att jobba, samtidigt som pojkarna hade jättekul.

Om du tränat regelbundet flera gånger i veckan i flera år så är det svårt att tänka på träning "fritt". Vi tenderar att bli så inkörda på tanken att träning måste se ut och vara på ett särskilt sätt för att det ska räknas. Men så är det inte. Kroppen bryr sig inom ifall du befinner dig på gymmet eller hemma på vardagsrumsgolvet. Kroppen känner bara av ansträngningsgraden. Dessutom blir ju den här mer improviserade, lekfulla träningen ofta automatiskt funktionell: du tränar upp kroppen för att palla med de rörelser och den ansträngning du gör respektive utsätts för i vardagen. Smart, eller hur?

Att vara en vältränad förälder 3

2010-04-18T02:42:00.000-07:00

Med bebisar och småbarn så kan du ofta passa på att hinna med lite träning medan de sover middag. Med lite äldre barn har du inte längre den möjligheten och då får du helt enkelt passa på att genomföra din träning medan de leker bredvid dig. Eller med dig, för den delen. Barn är nyfikna och älskar att testa allt du gör. När jag tränar hemma försöker mina pojkar alltid kopiera rörelserna jag gör. Och varför inte? De älskar det, de ser som en lek (de kallar det till och med för att "leka träning") och dessutom är det väl en av de bästa gåvorna man kan ge sina barn, detta att de växer upp och ser på träning som något roligt. Inte minst idag när så många böcker och tidningsartiklar på temat fitness fokuserar på viktminskning och de rent utseendemässiga aspekterna av träning. Det är inte farligt för barn att "leka träning" så länge de enbart tränar med sin egen kroppsvikt och så länge de tillåts göra övningarna på sitt eget sätt. Barn ska inte förväntas övningarna med korrekt teknik. Ofta har de varken tillräckligt med styrka eller koordination för det. Det gör ingenting. De utvecklar bådadera medan de leker med rörelserna och lär känna sin kropp bättre. Låt dem ha kul, låt dem vara med! Vill de ha en "hantel" så ge dem tom pappersrulle eller bygg en legohantel, det blir lätt samtidigt som barnen känner att de får vara med.

På bilden ovan hade jag precis kommit tillbaka från ett löppass (och jo, där fick jag maken att passa barnen under tiden). Innan jag stretchade ville jag göra några styrkeövningar och då ville pojkarna absolut vara med. Här ska vi precis göra amhävningar. :-)

Att vara en vältränad förälder 2

2010-04-18T02:27:00.000-07:00

Jag är den första att hålla med om att träning gärna får vara egentid, det vill säga, tid du har helt för dig själv eller åtminstone tid för dig själv som inte involverar hemmasysslor, jobb eller familjen. Men med en bebis eller med småbarn hemma och brist på barnpassningshjälp, så får du kanske glömma att se på träningen som egentid en period. Det handlar om en relativt kort period i livet, så det är inget att hetsa upp sig över. Se det som en möjlighet istället: genom att ta med dig din bebis eller dina småbarn när du tränar eller springer ärenden så lyckas du inte bara hålla igång, du kan till och med få ett extra effektivt träningspass genom att du bär ditt barn eller drar honom eller henne i vagnen. Om du föredrar att bära så välj helt enkelt det bärsystem du gillar bäst. Små bebisar bärs bäst frampå kroppen, medan äldre barn ofta är lättare att bära på ryggen.

Det är lätt att bli lat här, eftersom du ofta har med dig en massa saker som småbarnsförälder (blöjor, våtservetter, klädbyte, kanske välling eller någon form av babymat etc.) – många väljer att ta bilen. Men försök att låta bli det. Det är möjligt att packa lätt även när man ska springa ärenden eller träna. De flesta av oss har trots allt en hel del ärenden att ta tag i under dagen, vilket motsvarar en massa vardagsmotion om vi väljer att gå (eller cykla) närhelst det över huvud taget är möjligt.

De flesta bebisar och småbarn sover bra i barnvagnen, så att gå långa promenader för att få din bebis att somna är en lysande idé både för dig och ditt barn. Om ditt barn gillar det och du har en barnvagn som lämpar sig för ändamålet kan du med fördel jogga med vagnen också. För seriösa löpare är förstås rena joggingvagnar bäst, men det funkar att jogga med många andra typer av vagnar också. En variant med relativt stora hjul är bäst, och har du en variant med rörliga framhjul bör detta kunna låsas. Cykelvagnar av det slag som kan göras om till barnvagn är också ett bra alternativ. Börja med korta sträckor för både din skull (det är jobbigt att skjuta vagn i joggingspåret!) och barnets (det är inte alla barn som uppskattar den lite skumpigare åkturen det ofta blir när man joggar) och bygg på efter hand.

Ytterligare ett sätt att bygga in en ökad träningseffekt när du är ute och går med barnvagnen är att bära så kallade MBT-skor (Masai Barefoot Technology). Du tvingas hela tiden jobba för att hålla balansen och du stärker såväl hållningsmuskulaturen som ben och bak lite extra. Även här bör du börja med att bära skorna under kortare promenader först för att vänja dig. Även korta promenader känns ordentligt i kroppen efteråt, innan du har vant dig!

Att vara en vältränad förälder

2010-04-18T02:00:00.000-07:00

Bland de frågor jag oftast får från läsare av de tidningar och webbsidor där jag fungerar som expert och bidrar med artiklar och rådgivning på temat hälsa och träning, så hör detta med hur man kommer i form efter graviditeten och sedan håller sig i form som småbarnsförälder. Hur får man tid? Går det ens att komma i form igen efter att man fött barn?

Jag vet att flera så kallade fitnessexperter skulle svara på den frågan genom att helt enkelt säga, "det är klart att det går, låt bara någon annan passa din bebis och gå till gymmet och träna som förr". Om ni frågar mig, så förtjänar den som besvarar frågan så inte att kallas fitnessexpert, och borde skämmas dessutom. Jag menar, om det nu finns någon som kan ta hand om bebisen åt den, då existerar ju inte problemet, eller hur? Problemet består ju snarare i att det inte finns det. Kanske jobbar din partner långa dagar och reser mycket i jobbet. Kanske bor du långt från släktingar som eventuellt skulle kunna hjälpa till – eller så orkar eller vill dessa släktingar inga agera barnpassare. Om du tränar på ett gym skulle du kanske, rent teoretiskt, kunna lämna din bebis (eller något äldre barn) på barnpassningen där. Ja, givet att gymmet har en sådan service förstås, och att den är öppen vid de tidpunkter på dygnet när du kan, vill och orkar träna. Men få av oss vill lämna ifrån oss en bebis till en barnpassningsservice. Det finns ju liksom ett skäl till att man är föräldraledig. Med ett något äldre barn är det förmodligen så att du redan har barnet på någon form av barnpassning (dagis, dagmamma) på dagarna och hur kul känns det då att hämta upp barnet för att sedan lämna in det på ett annat barnpassningställe för att kunna träna? De flesta av oss skaffade ju inte barn för att lämna bort dem hela tiden och jag tror att de flesta föräldrar prioriterar mer tid med barnen snarare än fler timmar på gymmet.

Så vad göra? I detta och kommande inlägg kommer jag att dela med mig av några av mina personliga tips och tricks för att få det att funka. För det GÅR att få det att funka, det handlar bara om att tänka på hälsa och träning på ett lite annorlunda sätt.

Till att börja med: Följ principen att göra vad du kan, när du kan. Sluta tänka på träning som något du alltid måste byta om inför och något du måste spendera en timme på för att det ska ge resultat. Om du har fem minuter över medan din bebis roar sig själv i babygymmet eller ligger och studerar mönstren som bildas på golvet då solen skiner in genom fönstret, så släng dig ner på golvet och gör så många armhävningar du kan. Nästa gång du får några minuter över så gör du en mag-/coreövning – och så vidare. Innan du vet ordet av kommer du att ha tränat igenom hela kroppen. Inte på en gång, men under dagen. Tro mig, du kommer att se och känna resultat. Du kommer igång. Och viktigare ändå, du lär dig att bli medveten om och ta vara på alla de små möjligheterna som faktiskt ges under dagen.

Den här principen fungerar jättebra när dina barn är något äldre också. På bilderna som illustrerar det här inlägget så kan du se mig göra crunches på en stor träningsboll medan barnen leker, och som du kan se gick det kanske inte riktigt som jag hade tänkt mig. Min son J kom och ville vara med. I hans ögon var det en lek – och varför inte? Snarare än att avbryta övningen så fortsatta jag helt enkelt. Att J försökte klättra upp på mig ökade väl snarare balansutmaningen och gav mig en bättre effekt på coremuskulaturen. Okej, så jag förlorade den korrekta hållningen lagom till att min man fick fram kameran och skulle ta bilden. Men än sen då? Övning ger färdighet och jag fick in många repetitioner med perfekt teknik innan dess. Tillräckligt många för att få en effekt.

På de övriga bilderna använder min man E lekplatsutrustning för att träna. Återigen vill J vara med – och snarare än att avbryta övningen så fortsatte E helt enkelt med det han höll på mig (och tro mig, den här övningen är jobbig, även om barnet i fråga bara är 2,5 år, som J var när den här bilden togs). Det är precis det här jag menar: hitta möjligheterna och ta vara på dem! Gör någonting. Var kreativ. Ha kul och gör det mesta av de möjligheter du faktiskt får. Du kommer igång och du får några inledande resultat. Det ger ökad motivation och – minst lika viktigt – du kommer att känna dig stolt över och nöjd med dig själv. Testa!

Med på Driftig.nu

2009-06-21T02:00:00.000-07:00

För en tid sedan hade jag äran att få delta i Drift.nu's avdelning "Tre snabba". Du kan hitta mina svar här.

Kändisar utan silikon, botox, restylane etc.

2009-05-22T02:43:00.000-07:00

Jag fick nyligen ett artikeluppdrag som, utöver rena träningstips, också ska innehålla miniintervjuer (tre korta frågor) med tre kändisar om just deras respektive sport. Nu råkar jag vara rätt usel på kändisar, så den biten var redan till att börja med lite av en utmaning, men skam den som ger sig: jag slängde ut en fråga till vänner och bekanta på Facebook och vips hade jag mängder med förslag. Först då insåg jag till fullo hur knepigt det här med att hitta tre lämpliga kändisar faktiskt är. Inte för att förslagen var dåliga i sig.Flera av förslagen gällde personer som, utöver att vara kända sångerskor, programledare, skådespelare etc. också är kända för att vara mycket vältränade. Som hittat, eller hur? Tyvärr inte alls. Över 75 procent av förslagen gällde personer som antingen lagt in silikon (eller dylikt) i brösten, sprutat in Botox eller Restylane i ansiktet, eller gjort andra former av skönhetsingrepp – och eftersom jag personligen är emot det annat än i medicinskt påkallade fall, så vill jag inte bidra till att den typen av kändisar får mer utrymme i media.

Ytterligare några av de föreslagna kändisarna strök jag på grund av att det redan skrivits för mycket om dem och deras favoritfyskaktivitet, alternativt att de när de nämnt sin träning i mediasammanhang tidigare bara pratat om den i samband med viktnedgång och utseende, så att man får känslan att de tränar för att de "måste" och inte för att de faktiskt älskar det och verkligen tycker att det är skönt. Jag inser att många kändisar kanske "måste" se vältränade ut för att bli maximalt framgångsrika inom sitt valda yrke, men nog måste det finnas några som skulle träna även om de nu inte var artister, skådisar eller liknande?

Sådär fortsatte det. Jag kunde komplettera listan med tips på fler kändisar, men strök dem nästan lika fort då jag efter lite research eller insiderinformation kunde konstatera att de opererat sig eller tagit till diverse fuskmetoder för att uppnå det önskade utseende. Kalla mig kinkig, petig eller vad som helst, men eftersom jag är medveten om vilken enorm makt media har så tycker jag det är enormt viktigt vilka kändisar man låter synas och höras i sådana här sammanhang. Det får inte bara handla om kropp, om att vara snygg – en sund grundinställning till träningen måste finnas där om jag nu ska skriva om en kändis.

Till slut fick jag ihop en lista trots allt. En intervju är gjord (tack NE!) och jag väntar på besked från två tillfrågade, plus att jag har några bra "reserver" om förstahandsalternativen skulle tacka nej. Dock kan jag inte låta bli att känna mig nedslagen över insikten om hur många kändisar som känner sig tvingade att "fixa till sig" på olika sätt. Jag frågar mig:

1) Blir man verkligen en sämre programledare, sångerska, inredare, chefredaktör och så vidare för att man har några rynkor eller för att man råkar ha små bröst?

Det svaret är enkelt: Naturligtvis inte.

2) Blir man mindre "anställningsbar" som artist, skådis, programledare (eller på annat sätt medverkande i teve) för att man har några för sin ålder helt normal rynkor?

Kattis Ahlström nämnde helt kort att man som programledare inte "får" vara rynkig, i samband med att hon intervjuade mig, Josephine Myrén och Åsa Nilssone om utseende/identitet/självkänsla i Kattis & Co den 21 april i år (det förinspelade inslaget med mig finns här, för att se hela programmet se TV4 Anytime). Är det verkligen sant? Kanske – men också för att de kvinnor (och män) som opererar sig på olika sätt faktiskt "godkänner det". Ingen har de facto blivit tvingad till något, de menar alla att de "känt att det blivit svårare sedan de blivit äldre". Hur mycket är ren inbillning och handlar egentligen om rädsla eller osäkerhet inför det egna åldrandet hos dessa personer? Hur mycket handlar om bristande självkänsla hos dessa kändisar?

Kattis Ahlström

Bild från www.kattisoco.se

Kattis har skrivit en bra krönika här om detta med utseendefixering och vårt eget ansvar för att göra något åt de snedvridna och fullständigt sjuka ideal som råder idag. Jag håller med om mycket av det hon skriver, om än inte allt. Exempelvis handlar våra liv inte, anser jag, om att leva upp till andras förväntningar på oss, vare sig det handlar om yttre eller inre. Jag menar, vad förväntar man sig till exempel av mig baserat på mitt utseende i fråga om min yrkeskompetens som journalist och författare? Eller i fråga om hälsa, träning och kost? Och viktigare: på vilket sätt måste jag leva upp till andras förväntningar? Ibland är förväntningarna fel och då skiter jag i dem. Jag tänker inte försöka leva upp till någon förväntning som är felaktig, som bygger på något jag inte är. Men också: jag tänker inte låta mig begränsas av andra förväntningar, jag ämnar (och tror mig vara fullt kapabel att) gå så långt jag själv önskar inom de råden jag väljer, oavsett vad andra tror om min förmåga. Men det är en parentes i sammanhanget. Kattis skriver,

"Jag tror att det bästa vi kan göra för dem [våra barn] är att ge dem den trygghet som krävs för att klara av det klimat vi faktiskt skapat åt dem. Och påminna dem och oss själva om att det bland annat bröstförstoringar och enorma läppar faktiskt finns en mängd underbara och begåvade människor som får massor med utrymme alldeles oavsett om de är feta, fula, smala eller vackra."

Så sant – och därför vill jag börja med några sådana påminnelser i det här blogginlägget. Fler kommer efter hand, det lovar jag.

Agneta Sjödin

Fotograf: Jann Lipka

Agneta Sjödin skriver klokt om just detta med utseendehets och kända kvinnors skönhetsoperationer här. Jag håller helt med Agneta om att ansvaret inte bara ligger hos tevechefer (rolltillsättare, skivbolagschefer...) och hos publiken (teve-, film-, konsert-, resp. skivköparna) utan också hos alla de programledare (skådisar, artister...) som väljer att operera sig, spruta in Botox, Restylane och allt vad det nu är. Någon bättre programledare/artist/skådis blir man garanterat inte på grund av operationerna och "fixelitrixandet". Däremot blir man en betydligt sämre förebild för andra kvinnor (resp. män, men detta med skönhetsoperationer och fixerlitrixande är ju fortfarande betydligt vanligare bland kvinnor) eftersom man visar att man känner att man inte duger och att man inte litar på sin egen kompetens och egen förmåga att lyckas ha en framgångsrik karriär även sedan man blivit äldre.

3) Blir någon någonsin vackrare av operationer, Botox och Restylane?

Jag hör till dem som med bestämdhet menar att man inte blir det. Jag tycker inte dessa kvinnor (och män) ser yngre ut – jag tycker de ser opererade ut. Även när operationerna gjorts av landets eller världens främst skönhetskirurger. En mogen kvinna eller man utan rynkor ser inte ung ut, hon/han ser konstig ut. Onaturlig. En supersmal kvinna med jättelika bröst ser inte kvinnlig ut, hon ser onaturlig ut hon med. Och onaturligt är, om ni frågar mig, helt enkelt inte snyggt.

Jag tycker det är så tragiskt att rynkor anses som något fult och icke önskvärt. För mig är rynkor ett tecken på ett liv som levts, livserfarenhet, mognad. En kvinna (eller man så klart) som bär sina rynkor med stolthet är så oerhört mycket vackrare än en som ser "dragen" ut. En sådan kvinna (eller man) utstrålar självkänsla, att hon (eller han) är bekväm med sig själv och i sig själv. Jag kan på rak arm komma på flera bra exempel.

Åsa Nilsonne

Fotograf: Ulla Montan

Åsa Nilsonne, psykiatier och professor i medicinsk psykologi och därtill deckarförfattarinna, tycker jag är en otroligt tjusig kvinna. Dessutom en förebild på mängder av områden: kompetent inom psykiatri/psykologi och därtill en duktig föreläsare och författare.

Stina Lundberg Dabrowski

Fotograf: Carl-Johan Söder

Stina Lundberg Dabrowski

Pressfoto från Dramatiska Institutet

Stina Lundberg Dabrowski, som utsetts till såväl "Tidernas programledare" som "Århundradets kvinnliga programledare", är en annan viktig förebild för mig. Fantastisk intervjuare som också vunnit Stora Journalistpriset, Hylandpriset, för att bara nämna ett par utmärkelser. Dessutom är hon professor i teveproduktion. Och rynkorna? Ja, de får henne snarast att se klok, livserfaren och stark ut, tycker jag.

Anne Lundberg

Foto: Johan Söder

Anne Lundberg, journalist och känd som programledare för bland annat Antikrundan samt som julvärd i teve samt aktuell med egen talkshow i SVT1 i sommar, är ytterligare en härlig förebild. Det är underbart när människor vågar vara sig själva!

Samtliga dessa kvinnor visar med all önskvärd tydlighet att det visst går att bli kändis utan att förstora brösten, spruta in kemikalier i läppar eller rynkor, eller suga bort fett. De visar att man visst kan bli, och förbli, framgångsrik genom sin kompetens och med sitt naturliga utseende, oavsett ålder. Fram för fler fina förebilder som dessa kvinnor!

Närvarande i livet

2009-04-30T00:38:00.000-07:00

Med V, när han fortfarande var bebis.
Med J, när han fortfarande var bebis.

Häromdagen läste jag en artikel om en person som drabbats av samma typ av håravfall som jag har. Hon beskrev det som att livet på flera sätt tog slut när håret föll av. Och visst: medan man fortfarande befinner sig i chocktillståndet (för det får man väl ändå lov att beskriva det som) som ofta följer på ett fullständigt håravfall, så är det som om vissa delar av livet stannar upp. Förhoppningsvis helt kort, för egentligen går ju livet vidare i allra högsta grad. Att hänga kvar vid sorgen och saknaden för länge blir då på sätt och vis att stå utanför livet ett tag. För min del var den insikten en del av det som hjälpte mig att acceptera håravfallet och hitta ett sätt att leva med. Hur då? Jo, jag visste ju att jag i allra högsta grad vill vara närvarande i livet. Det fanns så oerhört många saker jag ville göra, prova på, uppleva (och det gör det förstås fortfarande). Tack vare mitt jobb som journalist och en rejäl portion nyfikenhet (plus lite tur här och var) har jag fått möjlighet att uppfylla drömmar och göra saker som jag förvisso aldrig drömt om men nog så gärna ville göra ändå när chansen ändå fanns där. Med bilderna överst (tillsammans med mina söner, när de var bebisar: någon större upplevelse än att bli förälder finns det ju inte) och bilderna som följer vill jag ge några konkreta exempel på att livet inte behöver bli det allra minsta sämre bara för att man råkar ut för en dramatisk utseendemässig förändring. Samtliga dessa bilder är tagna efter att jag tappade allt mitt hår (även om diverse hjälmar gör det lite svårt att se ibland).

"Surfning" i Åre fors. Hur underbart som helst – vilket för övrigt står skrivet i min ansikte, inser jag nu. Fotograf: Greger Norrevik

I en grotta någonstans utanför Kiruna. Fotograf: Dan Kullberg

Snöskolöpning på en glaciär på Island. Fotograf: Greger Norrevik

Här håller jag på att klä på mig en G-dräkt för att få flyga SK-60 ("skolplanet" som Flygvapnets piloter tränar i innan de flyger JAS Gripen). Jag påminner en hel del om en Michelingubbe i vardande här, vilket beror på att när den här bilden togs, så fanns det bara två färdigutbildade kvinnliga piloter för den här flygplanstyperna i Sverige och ingen av dem på just den här flygbasen. Jag fick således låna en G-dräkt av en av de manliga piloterna där och han var kanske nåååågot längre och muskulösare än vad jag var. Fotograf: Mj Håkan Brandt

På väg ut till planet. Eftersom jag inte vet om herrarna som är med på bilden vill få sina namn utsatta här i bloggen så nöjer jag mig med att tala om att killen till vänster var den som gav mig den obligatoriska "om allt går åt helvete och du behöver skjuta ut dig så gör du så här-genomgången" och killen till höger är piloten som jag skulle få flyga med. Jag var nådigt nervös här, för piloterna som fanns på plats hade roat sig med att skrämma livet ur mig under timmarna innan genom att berätta historier om hur andra journalister som varit med och flugit hade spytt ner sig antingen under flygturen eller efteråt. (Det var mest historier, fick jag reda på efteråt. Och jag mådde prima både före och efteråt. Möjligen lite väl hög av upplevelsen då. :-D) Fotograf: Mj Håkan Brandt

Bara minuter kvar till takeoff. En stund senare fick jag prova på "vagga", loopar och tvära svängar – upp till 4 G (för att få testa att flyga i upp till 8G måste man ha genomgått ytterligare tester, inklusive tagit en sväng i en "centrifug"). Utan tvivel en av mina häftigaste upplevelser någonsin. Man kanske skulle ha blivit pilot istället? Fotograf: Mj Håkan Brandt

Känner ni Rudy?

2009-04-25T11:36:00.000-07:00

Rudy Reyes, än så länge mest känd för att han spelar sig själv i HBOs miniserie Generation Kill, baserad på Evan Wright's bästsöljande bok med samma namn och på en serie artiklar i Rolling Stone magazine (läs del 1 här, del 2 här och del 3 här), där Wright rapporterar om de första veckorna av Irakkriget som han tillbringade följandes en grupp elitmarinsoldater. Serien går på SVT just nu och en av huvudrollerna, som Sgt. Brad "Iceman" Colbert, innehas av svenske Alexander Skarsgård, om du på något vis skulle ha lyckats missa det. Men nu var det Rudy vi skulle tala om. Numera är Rudy en framgångsrik personlig tränare, eftertraktad motivationstalare, författare till en bok (som jag tyvärr inte får avslöja några detaljer om än, men håll utkik här så lovar jag att återkomma så fort jag får ta bladet från munnen), värd för sin egen serie med träningsdvd:er (kommer senare i år, jag lovar att berätta när de släpps) och dessutom, som jag snart insåg när jag hade privilegiet att får intervjua honom för ett tag sedan, en riktigt trevlig kille med några fräscha och vettiga idéer om vad träning handlar om, eller borde handla om. Framför allt så gillar jag hans fokus på prestationsinriktad träning i motsats till utseendedriven träning (träning fokuserad på att uppnå ett visst utseende). Det är klart att man kan argumentera att det är ju lätt att säga för honom, som ser så bra ut (och ja, jag inser att det förmodligen är dagens underdrift... eller veckans... eller årets :-)). Men faktum är att prestationsdriven träning, utförd på Rudys vis, kommer att ge de önskade utseendemässiga resultaten också. Poängen är att du får så mycket mer än utseendet. Träningspass a la Rudy kommer att göra dig stark, snabb, kraftfull, ge dig god uthållighet, flexibilitet, smidighet och spänst, och mycket mer. Och det bästa? Du kommer att ha superkul. Du kommer aldrig att bli uttråkad, eftersom en del av konceptet går ut på att utföra en mängd olika typer av träningspass och träningsformer.

Inte övertygad? Ta en titt på honom och betänk sedan följande: Rudy tränar aldrig mage. Det behöver han inte, eftersom de olika träningspassen han kör ger honom all magträning han behöver – och lite till. Den höga intensiteten håller fettet borta. Visst äter han en rimligt sund kost till vardags, men Rudy erkänner gärna att han älskar glass, jordnötssmör och mojitos, så han är inte en av de där extrema-på-gränsen-till-galna fitnesstyperna heller.

Rudy inspirerar mig verkligen (och jag ska strax förklara varför). Med tanke på att jag pratar med och intervjuar en mängd proffs inom hälso- och fitnessbranschen, världen över, mest hela tiden så är det något av en prestation. Jag har skrivit om hälsa och träning i över 15 år nu och det krävs en hel del för att imponera på mig eller inspirera mig numera. Men jag blev nyfiken på att prova de övningar som Rudy visade mig (intervjun gjordes via Skype videochatt) och jag lade in några av övningarna i mitt eget träningsprogram redan följande dag. Nu, ett par månader senare, kan jag garantera att det fungerar. Och det är kul. Utmanande, men så givande. Du kan kolla in några av övningarna här (enbart kroppen som motstånd) och här (övningar med hantlar). Om du tränar på gym kommer du att hitta några fräscha idéer här (kabelmaskinsträning) och här (cardio/intervaller). Naturligtvis kommer du att hitta betydligt fler övningar på Rudys kommande fitnessdvd:er.

Så vad är det med den här killen som är så inpirerande? Till att börja med: hans energi. Återigen, att imponera på mig med energi är faktiskt lite av en prestation. Jag ska förklara: I hela mitt vuxna liv har jag konstant fått höra av andra att Du har så mycket energi! Flera olika personer, oberoende av varandra och utan att ens känna varandra, har börjat kalla mig för Duracellkaninen eller Duracell rätt och slätt. Många har sagt åt mig att jag är så energisk att de blir trötta bara av att titta på mig. Eller att jag är energisk att det är irriterande. Jag har fått höra att jag är som en mänsklig variant av en energidryck, någon av de mer bubbliga varianterna. Dessutom reflekterar mitt sätt att röra mig min energinivå, på gott och ont. En gång skulle jag hålla en föreläsning på en stor hälso- och fitnessmässa och bar då ett headset för att höras i den stora salen. En trådlös variant – men trots det flöd headsetet av mig inte en, inte två utan tre gånger under föreläsningen. Jag? Jag var bara jag. Okej, så jag använder mina händer en hel del när jag pratar. Och ja, jag for upp och ner på golvet några gånger för att demonstrera övningar. Men det är ju så jag är. Jag gjorde min grej. Efteråt var ljudkillen road (som tur var, för jag trodde han skulle vara arg på mig för att jag fått hans utrustning att flyga och fara, även om det inte var meningen). Han sa att om jag skulle komma dit fler gånger fick jag ringa honom innan så att han kunde skaffa specialutrustning. Jag är inte säker på om han planerade att binda fast mig vid en stol eller limma fast mina skor i golvet, dock. Vad gäller min energinivå och mitt rörelsemönster, så börjar du säkert få en uppfattning om vad jag menar.

Denna utläggning för att kunna ge er en bättre idé om Rudy. Den här killens energinivå är som min gånger tio. Eller gånger 100. Om du tycker att min energinivå är irriterande kommer du att hata honom. Nej då, skojar bara – du kommer att älska honom. Du kommer inte att kunna låta bli. Hur så? Till att börja med har han humor och självdistans. Kolla bara på det här videoklippet med honom och hans kompis Sal Alvarez. Sedan är han i besittning av en barnlik oskuldsfullhet och en kärlek och lust till livet som är vansinnigt inspirerande och medryckande och på samma gång rätt otrolig med tanke på vad han gått igenom (se Generation Kill på TV eller dvd, och läs om hans bakgrund här, så förstår du vad jag pratar om – och betänk då också att han var i Irak i två omgångar till efter den som skildras i Generation Kill och att han beskrev dessa perioder för mig som Generation Kill gånger tre, eller till och med gånger tio av och till). Sedan är han helt enkelt en supertrevlig kille som drivs av en enorm passion för att hjälp andra uppnå bättre hälsa och trivas bättre med sig själva. Om du vill bli inspirerad så har du en given källa här. Han kommer att få dig att svettas, han kommer att få dig att utmana varje gräns du någonsin satt upp för dig själv, och han kommer att få dig att skratta. Njut!

Andras reaktioner på mitt håravfall

2009-04-24T00:44:00.000-07:00

Okej, snart lovar jag att sluta tjata om alopeci här (på ett tag i alla fall), men eftersom det är aktuellt nu med tanke på att Kattis & Co-reportaget sändes tidigare i veckan, så ska jag skriva några saker till om det idag. Temat den här gången är, som ni ser av rubriken, andras reaktioner på mitt åravfall. Jag har redan diskuterat det lite grand i tidigare inlägg, men här tänkte jag fokusera på de starkare och i vissa fall konstiga eller knäppa reaktionerna.

På badhuset

Något år efter att jag tappat allt mitt hår befann jag mig på badhuset för att simma. Jag tror jag bar simmössa bara för att kunna simma så "obemärkt" som möjligt (när jag tränar vill jag vara ifred och inte prata med någon), men i dusch- och omklädningsrummen gick jag förstås utan. Redan i duschen märkte jag tydligt hur andra tittade. Det var klassikern, "blicken råkar svepa förbi, personen blir överraskad eller chockad och gör en "double-take" för att sedan väldigt demonstrativt anstränga sig för att inte titta åt mitt håll", vilket jag antar är något som folk gör av artighet, "man ska inte stirra", ni vet. Den reaktionen är begriplig, fast jag skulle hellre se att folk betedde sig mot mig som mot vem som helst. Man ställer sig inte och stirrar på någon (om man är rimligt bevandrad i hur man bör bete sig då), men man går inte omvägar runt personer, eller går i sidled med ryggen mot en person som har ett annorlunda utseende. Tycker jag, då.

Nå, det var inte bara den reaktionen jag tänkte berätta om. Väl i omklädningsrummet är det tomt sånär som på mig och en mamma med sin lilla dotter. Lilltjejen gör precis som barn brukar göra: tittar storögt, viker inte med blicken ens för en sekund. Sedan frågar hon sin mamma högt och tydligt:

– Mamma, varför har tanten inget hår?!

Mamman hyschade generat på sin dotter och väste även något om att hon inte skulle stirra. Mamman gjorde precis så som vuxna oftast gör och undvek nogsamt att titta åt mitt håll. Jag övervägde om jag skulle svara flickan, ge henne en enkel förklaring, men mamman verkade så besvärad av situationen att jag lät bli, och så fort jag var färdig gick jag ut. Jag hade en känsla av att mamman också undrade, inte minst om jag kanske hade något smittsamt och varför jag i så fall befann mig på badhuset. Men kanske var hon helt enkelt besvärad.

Vad tänker jag om den situationen? Först och främst att barn är så härligt raka och ärliga. Varför slutar vi vara så? De flesta har inte kalt huvud, framför allt inte unga kvinnor i 25-26-årsåldern (okej, flickan kallade mig förvisso tant, men det kan jag ha överseende med :-)). Alltså undrar man. Alltså frågar man. Enkelt, eller hur? Uppenbarligen inte. Det som stör mig är emellertid att det inte kommer något bra ur hyschandet. Antag att jag hade varit sjuk och tappat håret på grund av en cellgiftsbehandling till exempel. Det kanske inte är så roligt att prata om, men hade jag varit så besvärad av den situationen att jag inte ens hade velat besvara frågan, så hade jag väl knappast befunnit mig på badhuset, där man ju faktiskt visar sig naken och delvis naken i dusch- och omklädningsrummen. Alltså: ge mig chansen att förklara, ge mig chansen att tala om huruvida jag vill berätta eller inte, om ni nu undrar. Jag blir inte ledsen, jag blir inte arg, och jag kommer inte att ge mig in i en lång harang om alopecin eller mig själv. Jag tycker ärligt talat det är lätt långrandiga teman. :-) Men hellre få chansen att berätta än att det hyschas eller gås omvägar omkring mig. Hellre få chansen att lugna andras oro eller rädsla, eftersom de känslorna uppenbarligen gör andra så obekväma.

Rheinfall

Rheinfall är ett känt turistmål här i Schweiz, eftersom det är Europas största vattenfall räknat efter volymen vatten som passerar vattenfallet per år. Kort efter att vi flyttat hit 2006 befann jag mig där tillsammans med mina svärföräldrar och min äldste son (yngste var ännu inte född). Vi går omkring där och kikar på och fotograferar vattenfallet ur alla vinklar, precis som alla andra turister. Efter ett tag märker jag att en kvinna verkligen stirrar på mig. Eftersom jag till vardags inte ens tänker på att jag inte har hår, jag är så van vid det och ingen brukar reagera något särskilt så länge jag bär en snusnäsduk eller sjal på huvudet (vilket jag också gjorde vid det här tillfället), så började jag efter ett tag undra vad det var som var fel. Ögonen gick i kors när jag försökte se om jag hade någon svart fläck på näsan. Jag speglade mig lite i glaset på en informationstavla för att se om jag lyckats dra bort makeupen som ska fejka ögonbryn och ögonfransar (om jag till exempel lyckas dra bort färgen som ska fejka ett av ögonbrynen ser jag ju faktiskt lite konstig ut). Nej, allt var normalt. Jag hade inte mens, skulle inte ha mens just då heller, så jag kunde inte gärna blött igenom byxorna, men kanske hade jag lyckats sätta mig i fågelskit eller målarfärg utan att märka det? Nej, inte det heller. Konstig kvinna, vad tusan stirrade hon på mig för? En stund senare kom hon fram till mig:

– Excuse me, I just have to ask you, are you okay? How ARE you? Do you speak English? frågade hon på bräkig amerikanska.

– Jodå. Och jo tack, bara fint. Hur är det själv? svarade jag förvirrat (och samtalet höll ju på engelska, men jag återger det på svenska fortsättningsvis).

– Är det säkert att du mår bra?

– Ja, allt är toppen. Hur så? undrade jag, som inte för mitt liv kunde begripa varför hon uppenbarligen trodde att jag mådde dåligt. Inte såg jag sjuk ut?! Jag tänker som sagt inte på mitt håravfall i vardagen och folk brukar inte reagera om jag inte går helt barhuvud, så jag fattade ingenting. Fast jag märkte ju att hennes blick hela tiden flackade mellan mitt ansikte och toppen av mitt huvud, så några sekunder senare trillade poletten ner.

– Ah, du menar mitt håravfall. Nej, nej, det är inget farligt. En autoimmun grej bara. Jag är inte sjuk eller så, inget är fel, jag har bara råkat tappa håret. Det är inte så att jag går på cellgiftsbehandling för cancer eller så, utan det är bara håret som fallit av. Jag har haft det här sedan 1997, så jag tänker inte ens på det längre. Och jag mår toppen, det är inget fel på min hälsa, förklarar jag glatt.

Kvinnan ger sig inte:

– Men det är ju en KATASTROF!

Här vet jag inte riktigt hur jag ska reagera. När folk direkt eller indirekt talar om för mig att mitt håravfall är en katastrof, så blir jag lite sur. Både för egen del (jag ser det inte så själv) och rent allmänt: hur tusan kan man säga att alopeci som inte ens skadar något i kroppen och inte heller gör ont är en katastrof, när det finns så många verkliga katastrofer i världen att engagera sig i. Men nu hade jag ju ingen större lust att gräla med en amerikansk, uppenbarligen lite korkad turist, så jag svarade något i stil med,

– Nej då, det är ingen fara. Jag har haft det länge, jag är van, jag tänker inte ens på det och jag är inte ledsen över det.

– Men du måste ju vara JÄTTELEDSEN?! Alltså, Gud sa till mig att jag måste prata med dig, sa amerikanskan.

Okej, folk brukar inte säga att Gud sagt åt dem att prata med mig, så där blev jag ju lite ställd. I ögonvrån såg jag att mina svärföräldrar höll på att få en skrattattack samtidigt som signalerade till mig att de skulle ta med sonen och gå vidare mot en annan del av området.

– Är du kristen? fortsatte kvinnan innan jag fick mål i munnen.

Här fick jag ju tillstå att nej, det är jag inte.

– Vad är du då? undrade hon.

Jag hade god lust att säga att det hade hon ju faktiskt inte med att göra, men nu ville jag ju inte gräla med en amerikansk turist (som dessutom var del av ett större sällskap av likaledes halvgalna, fundamentalistiska nykristna, skulle det snart visa sig) så jag svarade något om att jag är en ateist som tror på den gyllene regeln, som ju är gemensam för samtliga större religioner, och med stark dragning åt den mer filosofiska delen av buddism (även om jag är en oroare av stora mått och därmed en rätt usel buddist i praktiken). Den amerikanska kvinnan lyste upp:

– Men nu förstår jag varför Gud sa åt mig att jag måste prata med dig! Han vill visa dig sitt mirakel genom mig!

Det brukar folk inte heller säga till mig, så jag var för en gångs skull svarslös. Situationen var så absurd att jag bara stod där och inte riktigt visste hur jag skulle reagera.

– Får jag be för dig? frågade kvinnan, som onekligen inte saknade mål i munnen.

– Öhum, det kan du väl få, svarade jag och tänkte, "Ah vad skönt, nu kan hon inkludera mig i sin 'Fader Vår' vid sängkanten ikväll och jag kan springa härifrån". Men nej, så lätt skulle jag minsann inte komma undan. Kvinnan kallade på sin man och ett par vänner från Nykristna Klungan som stod runt omkring. De fattade varandras och mina händer och lyfte dem i axelhöjd. Alla utom jag slöt sina ögon, och kvinnan började messa. Bönen gick något i stil med följande:

– Käre Gud, vi står här för att be för Camilla [hon hade frågat mig om mitt namn precis innan], som du sade åt mig att ta kontakt med. Hon är ännu inte en i Din skara, men vi ber dig att ändå visa henne Ditt mirakel så att hon må tro på Dig. Oh käre Gud, visa henne Din styrka, visa henne Din makt genom att låta hennes hår börja växa igen. Hjälp henne ur denna katastrof, skänk henne hennes hår tillbaka....

och sedan följde en lång rad olika tacksägelser och trosbetygelser. Jag visste inte riktigt om jag skulle skratta åt den fullständigt absurda situationen eller om jag skulle gråta och därtill bli ursinnig på amerikanskan och hennes polare. Inte nog med att hon återigen kallade min situation för en katastrof, vilket det inte är och aldrig har varit, och att hon därigenom visade sin totala brist på känsla för vad som verkligen är katastrofer – hon lyckades även förväxla Gud (om hon eller han nu finns) med jultomten (om det nu inte är en och samma person, fast ju den biten betvivlar jag starkt ;-)). Dessutom: insåg hon inte själv vad det var för en jäkla skitgud hon trodde på, om denne gud på allvar skulle ha prioriterat att får mitt hår att växa (vi antar här för enkelhetens skull att denne gud besitter jultomteförmåga att skänka önskade presente) över sådana garanterat mer pressande och katastrofala tillstånd som krig, svält, misshandel och tortyr av alla de slag, och miljöförstöring? En sådan gud skulle i alla fall jag inte ha mycket till övers för.

Alltså, det är klart att jag fattar att kvinnan menade väl. Dessutom är det så här i efterhand en ganska rolig historia att återberätta, även om den samtidigt är sorglig och skrämmande (med sådana här korkskallar i befolkningen börjar man plötsligt fatta hur det kommer sig att personer som Bush kan röstas till makten, och hur en dumskalle som Palin ändå kan tilltala så många, för Palin verkar ju ha mycket gemensamt med den idiotiska kvinnan som dök på mig vid Rheinfall i fråga om värderingar och allmänt koll på läget...). Jag antar att vi också, eftersom jag inte fick tillbaka något hår efter den där händelsen, kan sluta oss till att jag är en förtappad själ. ;-) Nåväl, denna förtappade själ vill hur som helst å det bestämdaste protestera mot antagandet att alopeci är en katastrof. Det är det inte. Att tappa allt sitt hår är en dramatisk förändring och visst, man sörjer sitt hår. Men det är bara en utseendemässig förändring och livet blir faktiskt inte sämre, det behöver inte ens bli annorlunda om inte själv väljer det.

Jag sliter det hår jag inte har i ren frustration över reaktioner som denna. Antag inte att det är en katastrof för mig – fråga! Och vänligen, lyssna på svaret. Se mig ögonen, se hur de glittrar av glädje. Se på hur jag rör mig, lyssna på min röst: glädjen, livslusten, hälsan finns där, det går inte att ta fel.

Amerikanskan insisterande på att det är en katastrof som jag måste räddas ur är förstås en mycket ovanlig reaktion. Däremot har jag då och då fått höra kommentarer i stil med "Du är så stark, om det hände mig - om jag tappade allt mitt hår - så skulle jag bara lägga mig ner och dö!". Jag tror inte att folk egentligen menar det och även om de gör det, så säger det ju mer om deras självkänsla än om mitt utseende, faktiskt. Ingen – INGEN – har sagt att de tycker att jag är ful. Det är inte varit någon brist med män som flirtat med mig och visat intresse för mig sedan jag tappade håret. Ingen har de facto reagerat som om de tyckt att mitt håravfall varit en katastrof, även om de indirekt sagt att de skulle uppleva det så själva. Jag har inte behandlats sämre, varken privat eller i mitt yrke, på grund av håravfallet. Så kom igen, sluta anta att det är en katastrof!

Ryktet om min död är något överdrivet

Följande reaktion kom till min kännedom medan jag fortfarande arbetade som chefredaktör för tidningen Fitness. Eftersom jag fortfarande inte var helt klar över hur jag själv kände inför håravfallet och hur jag ville och skulle hantera det i olika situationer, så hade jag inte sagt eller skrivit något om det. Att göra en grej av det var aldrig aktuellt, för redan då ville jag tydligt markera att utseendet faktiskt inte är så viktigt som vi inbillar oss – det är viktigt, men det har inte den enorma betydelse vi ofta tenderar att inbilla oss – inte ens om en markant utseendemässig förändring sker mot vår önskan. Fast till slut blev det ohållbart. På omvägar fick jag höra att det spekulerade i branschen kring vad jag hade för sjukdom och när det kunde bli aktuellt att söka min position som chefredaktör, ja när jag kunde väntas trilla av pinn helt enkelt.

Vad tänkte jag då? Åh, jag var så arg! Så sur! Så besviken! Någon av ryktesspridarna och spekulanterna på min position hade kanske kunnat tänka sig att fråga mig innan de börja beräkna när jag skulle dö? För ryktet om min förestående död var ju, minst sagt, något överdrivet. Jag berättar om det här nu för att andra som lever med alopeci, och framför allt då nyligen drabbats av håravfall, ska slippa dylika reaktioner. Fråga om ni undrar. Det är så himla enkelt. Det värsta som kan hända är att den drabbade svarar att hon eller han inte vill prata om det och inte vill berätta vad det handlar om (skulle det röra sig om allvarlig cancer är det ju betydligt känsligare). Mer troligt är att personen i fråga tycker det är skönt. Då får man det ur vägen, liksom. Om du inget säger, antar jag att du är helt okej med situationen och inte oroar dig. Kan jag minska din oroa och göra dig mer bekväm genom att berätta så gör jag gärna det. Men spekulera inte bakom min rygg, för det gör mig fullständigt vansinnig.

Information om alopeci

2009-04-23T23:49:00.001-07:00

Det som orsakar mitt håravfall är ett autoimmunt tillstånd som kallas alopecia areata i sin lättaste grad (fläckvis håravfall), alopecia totalis i sin medelsvåra grad (man tappar allt hår på huvudet men har kvar ögonfransar, ögonbryn och kroppsbehåring) eller, i den allvarligaste formen, den som jag har, alopecia universalis (när man tappar allt hår på hela kroppen). Jag använder termen "tillstånd" snarare än sjukdom, eftersom man faktiskt inte är sjuk i egentlig mening: ingenting i kroppen tar skada, det gör inte ont någonstans (eller ja, man kan uppleva lite ömhet i hårbottnen precis när håret håller på att trilla av ibland, och så kan det förstås göra ont rent själsligen/emotionellt innan man accepterat läget och lärt sig hantera det, men jag syftar är på rent fysisk smärta), och det är inte smittsamt. Exempel på andra autoimmuna tillstånd, som alopeci också är besläktat med, är allergier, psoriasis, atopiska eksem, samt vitiligo.

Orsaken till alopeci av det här slaget (det finns även andra former, till exempel androgen alopeci, där orsaken till håravfallet är en hormonrubbning) sitter i generna och anlaget till alopeci är ärftligt, även om man inte måste få det. Eftersom alopeci är besläktat med andra autoimmuna tillstånd ökar risken att man ska drabbas av alopeci om någon i släkten har ett eller flera autoimmuna tillstånd, även om de inte ar just alopeci. Vad som triggar igång alopecin, alltså vad som gör att det där genetiska anlaget till alopecin faktiskt "går igång" så att håret börjar fall av vet man inte än. Det finns många teorier, men inget har några entydiga bevis. Exempelvis har man spekulerat i att stress kan trigga igång alopeci (det går även att tappa håret enbart som en reaktion på stress, utan att man har det genetiska anlaget för alopeci, och i det läget växer håret tillbaka så fort livssituationen normaliseras och man inte längre är lika stressad; sådant håravfall brukar också yttra sig som att håret tunnas ut generellt, snarare än att man drabbas av enskilda fläckar, även om det också kan förekomma) men det är inte så att OM man nu var stressad när håravfallet startade, så kommer håret tillbaka när man slutar känna sig stressad. Det kan också röra sig om livsstilsfaktorer, att man drabbas av ett i sig helt normalt virus (som ett förkylningsvirus) men att detta påverkar en annorlunda på grund av att man har det är genetiska anlaget för alopeci. Ja, det finns många tänkbara faktorer. Det man vet är att det uppstår som en inflammation kring hårsäckarna (detta är typiskt för en autoimmun reaktion och det är också vad som sker vid de andra autoimmuna tillstånden, fast då uppstår inflammationen på andra ställen förstås) och håret går in i konstant vilofas (håret har normalt sett tillväxtfaser och vilofaser).

Det finns i dagsläget ingen kur för alopeci. När håravfallet fortfarande är på den nivån att det rör sig om små kala fläckar eller relativt begränsade områden av skallighet kan man testa med kortisonkrämer eller till och med kortisoninjektioner. Det finns också läkare som skriver ut tyngre kortisonpreparat som man då tar som tabletter, men det är mycket kontroversiellt eftersom det kan skada kroppen. Jag testade kortisonkrämer (ingen effekt alls) men eftersom jag redan från början känt väldigt starkt att jag inte har rätt att skada, eller riskera att skada min kropp i syfte att åtgärda något som enbart förändrar utseendet och i sig inte gör min kropp illa eller orsakar fysisk smärta, så därför har jag valt att inte gå längre än så.

Andra, också kontroversiella behandlingar på grund av skadeverkningarna på kroppen, är att med olika medel framkalla ett vätskande eksem i hårbottnen på de kala fläckarna. Tanken är att kroppen/immunförsvaret ska känna sig så hotat av det att det så att säga "släpper taget om" hårsäckarna och börjar skydda sig från det "angrepp" det som vätskande eksemet innebär.

Ytterligare en annan behandling går ut på att behandla med UV-ljus, antingen i särskilda ljusrum (av samma slag som psoriasispatienter kan få vistas i) eller enkelt genom att vistas mycket utomhus utan något på huvudet och inte mer än nödvändigt på kroppen. I vissa fall behandlar man då innan med samma medel som ges till psoriasispatienter för att UV-behandlingen ska få en ökad effekt. Vi behöver visserligen få en del UV-ljus på kroppen för normal D-vitaminbildning, men som alla känner till leder överdrivet solande både till ökad risk för hudcancer och till att huden åldras i förtid. Eftersom jag återigen inte är beredd att göra något som riskerar att skada kroppen eller leda till sjukdom för att åtgärda något som enbart har en utseendemässig konsekvens, så är inte heller detta något för mig. Dessutom skulle det ju bli rätt så dubbelt: å ena sidan göra något för att åtgärda utseendet positivt (förhoppningsvis få tillbaka håret), å andra sidan göra så att huden åldras i förtid och därmed blir torrare och rynkigare. Jag har i och för sig inget emot rynkor och tycker det är jätteviktigt att vi ser rynkorna som en naturlig del i åldrandet, men här skulle det ju resultera i ett alltför tidigt åldrande och det tycker jag är onödigt.

Nu vistas jag självklart en del utomhus utan något på huvudet, framför allt sommartid när det är varmt och skönt. Men då alltid insmord i solskyddskräm även på huvudet (och med min skandinaviska hy är det barnvarianten med fysikaliskt skydd och solskyddsfaktor 40-50 som gäller i början av sommaren).

Det finns också en rad alternativmedicinska behandlingar. Jag har testat några: zonterapi, örtmediciner (svenska/europeiska), en borsta-hårbottnen-med-hård-borste-variant och så akupunktur + örtmedicin enligt traditionell kinesisk medicin, TCM (där akupunkturen var av elektroslaget, det vill säga nålarna som sätts i huvudet kopplas till en eldosa så att de "pickar" i huden). Det enda som hade effekt för mig var TCM-behandlingen och då framför allt akupunkturen (örtmedicinerna var av svagt slag, eftersom jag var gravid medan jag gick på den här behandlingen; min TCM-läkare sa att det blev aktuellt med andra medel först efter att jag fött och sedan ytterligare andra när jag slutat amma). Då fick jag faktiskt en markant återväxt – fortfarande pratar vi enstaka strån, men betydligt fler än vad jag någonsin fått "spontant". Nu var jag som sagt gravid under den här behandlingen och det är normalt att man får en viss återväxt under graviditeter när man har alopeci, eftersom immunförsvaret sätts ner, eller kanske "programmeras om" till att skydda det väntade barnet snarare än mamman. Men jag fick inte tillnärmelsevis lika stor återväxt under min andra graviditet (då jag inte fick någon behandling), så jag upplever ändå att TCM-behandlingen gav effekt.

Varför har jag då inte provat det igen? Jag fick den här behandlingen medan vi bodde i Singapore, av en TCM-läkare jag verkligen litade på, innan jag fick barn. Sedan jag fött barn hade jag inte längre möjlighet att ta mig dit. Jag menar, var gör man av sin bebis medan man själv ligger ner och har nålar kopplade till en eldosa över hela huvudet? Visserligen är kineser oerhört barnkära, och det var bara kineser och så jag på den här kliniken (intressant upplevelse i sig), men tanken är att man ska vara avslappnad och ha lugn och ro under behandlingen, och det var bara draperier mellan behandlingsbänkarna, så jag hade väl inte blivit sådär överdrivet populär om jag kommit dit med en skrikande bebis. Vidare blev det dyrt – i början bör man gå ofta, kanske två, tre gånger i veckan, och även om det var möjligt i Singapore, så skulle jag inte ha en chans att ha råd med det idag, när jag bor i Schweiz. Dessutom bär det mig emot att lägga så mycket pengar på något som har med utseendet att göra, när det finns så mycket annat jag gärna skulle lägga pengar på om jag nu hade mer av den varan, inklusive välgörenhet i olika former. Därför har det än så länge inte blivit aktuellt att testa igen. Men hade jag pengarna skulle jag förmodligen testa, eftersom jag har läst mycket om kinesisk medicin.

Det finns fler alternativmedicinska och... vad ska jag kalla det... "frisörteknologiska" behandlingar, exempelvis homeopati, men eftersom jag inte tror på det över huvud taget och därtill läst hundratals och åter hundratals forskningsrapporter om behandlingar som testats men inte bevisats fungera, så har jag valt att inte testa något annat. För mig måste något ha bevisade effekter, och då även kunna ge markanta resultat inom rimligt kort tid, för att jag ens ska överväga det. Teorierna bakom måste vara vettiga och bygga på vad man faktiskt VET idag om alopeci. Dessutom måste det vara garanterat oskadligt för kroppen. Först om dessa kriterier var uppfyllda skulle jag vara beredd att testa - förutsatt att jag hade råd. Men som sagt, det ska rätt mycket till. Jag är bekväm med mig själv idag och känner ingen desperat längtan efter att få tillbaka mitt hår.

För att bemöta några vanliga missuppfattningar: alopeci beror inte på näringsbrist eller brist på enskilda näringsämnen, vare sig i fråga om vitaminer, mineraler, spårämnen, enzymer eller något sådant. Det beror inte heller på hormonrubbningar (sådan alopeci kallas androgen alopeci). Det beror inte på försämrad cirkulation i hårbottnen (det finns en sådan form av håravfall också, men det är alltså inte det det är frågan om här).

Vill du läsa mer om alopeci så finns det mycket bra fakta att hämta på följande ställen:

Alopeciförbundet

National Alopecia Areata Foundation

Hairloss Talk

Svenska Wikipedia om alopecia areata

Engelska Wikipedia om alopecia areta (mer utförligt)

Engelska Wikipedia om alopecia totalis

Engelska Wikipedia om alopecia universalis

Alopecia World

Keratin.com

Alopecia Areata Information

NIAMS

Alopecia UK

Här hittar du en gammal artikel om mig och mitt håravfall:

Sund.nu

Här hittar du artiklar om andra som drabbats av alopeci:

Artikel i Svenska Dagbladet

Artikel i tidningen Hennes

Artikel i Borås Tidning

Artikel i Sydsvenskan (om villkor för att få peruk resp. tatuera in ögonbryn)

Artikel i Helsingborgs Dagblad

Artikel i Sydsvenskan

Cilla.se

Artikel i Aftonbladet

På teve, om utseende, identitet och självkänsla

2009-04-23T05:14:00.000-07:00

Jag var med i teveprogrammet Kattis & Co med Kattis Ahlström tidigare i veckan. Du kan se ett klipp om mig här. Du kan även läsa chatten mellan mig och tittare här.

Frågor om håravfall

2009-04-22T05:15:00.000-07:00

En bild tagen för att fungera som ledarbild i Fitness, även om jag inte minns säkert huruvida den användes eller ej. Det här var efter att jag klippte + rakade av de sista hårtestarna, men innan jag hade tappat ögonfransar och ögonbryn helt. Fotograf: Greger Norrevik

Sedan jag tappade håret är det vissa frågor som vänner, bekanta och fullständiga främlingar ställer till mig. Ofta är det samma frågor som återkommer, så jag tänkte publicera dem här tillsammans med mina svar och några reflektioner kring frågorna. Vissa människor är helt enkelt nyfikna, andra fascineras väl på ungefär samma sätt som vi lite till mans och kvinns fascineras av obehagliga eller i alla fall inte helt trevliga nyheter och åter andra – ofta människor som själva lever med alopeci – ställer frågor för att få hjälp att hitta rätt längs sin egen väg mot acceptans och ett inre beslut om hur de ska förhålla sig till håravfallet. Missade jag just din fråga? Ställ den i kommentarfältet, så lovar jag att svara på den i ett kommande inlägg.

Vad tänkte och kände du när du tappade håret och insåg att det inte skulle sluta falla av och senare troligen inte växa tillbaka igen?

Jag minns ärligt talat inte exakt vad jag tänkte, jag minns främst känslor. Jag var oerhört ledsen och upplevde håravfallet som en stor förlust – framför allt när jag insåg att det inte bara skulle bli några kala fläckar här och där, utan att jag skulle förlora allt mitt hår. Eftersom jag redan visste en hel del om alopeci så var det inte en chock, åtminstone inte i betydelsen "Vad är det som händer med mig?!" men jag minns att jag frågade mig om det skulle förändrat något om jag exempelvis hade börjat behandla de små kala fläckarna med kortisonkräm betydligt tidigare. Eller om någon livsstilsförändring skulle ha gjort någon skillnad. Jag tror inte det, och jag trodde det väl egentligen inte då heller, men det är klart att jag ställde mig själv en massa frågor av det där slaget. Jag tror det är oundvikligt att man gör det, men jag tror också att det är viktigt att aktivt sträva efter att komma förbi det där stadiet. Man kan inte röra sig framåt, i riktning mot acceptans och att älska sig själv som man är, inklusive det nya utseendet, förrän man slutar titta bakåt och så att säga vara fånge i det som redan hänt. Inget positivt kommer ur att lägga skuld på sig själv eller omständigheter i det förflutna. Allt du kan göra något åt nuet.

Den här bilden togs också 1997. Mitt hår, ögonbryn och ögonfransar ser bra ut, det går inte att se att jag hade tappat en del hår. Jag kan se på mina ögon att jag inte var alldeles glad, dock. Makeupen är det inget fel på, ljuset och allt annat med fotot är toppen, precis allt det ska vara. Toppfotografen tillika gode vännen Greger Norrevik genomförde ytterligare ett mirakel här. Jag tror inte att någon som inte kände mig väldigt väl under den här tiden skulle kunna säga att jag ser ledsen eller orolig ut. Men jag ser det och jag vet att jag var just orolig och ledsen här, även om jag förmodligen ansträngde mig en hel del för att det inte skulle synas, i synnerhet i situationer som denna.

Kände du att du förlorade din identitet när du förlorade ditt hår?

Nej, det gjorde jag inte. Jag vet att många som lever med alopeci menar att de upplevde att de förlorade sin identitet när de tappade allt sitt hår, så det är säkert ganska vanligt förekommande. Men för mig var det inte så. Det är klart att jag förlorade det som väl var mest typiskt med mig, i fråga om utseende. Före håravfallet kunde jag ofta, om jag skulle träffa någon jag inte kände sedan tidigare, säga, "titta efter tjejen med det långa, riktigt mörka håret". Efter håravfallet gick jag istället säga, "titta efter tjejen med en sjal eller snusnäsduk på huvudet, utan något hår under". Det är klart att det var en enorm förändring rent utseendemässigt. Men min poäng är att jag inte förändrades. Inte i fråga om min personlighet, inte i fråga om mina värderingar eller mitt sätt att vara. Om något så blev jag starkare av håravfallet (så småningom). Jag är inte mitt håravfall, jag är fortfarande jag. Det har skett några förändringar i fråga om hur jag klär mig sedan jag tappade håret: jag brukade bära fler riktigt starka, klara färger, men efter att jag förlorade håret (och i kombination med min ljusa hy) så tycker jag inte att jag ser lika bra ut i sådana färger längre. Fast jag har ju, om jag får säga det själv, fortfarande en lika färgstark personlighet. :-) Så nej, min identitet gick inte förlorad.

Var du rädd för att ingen skulle finna dig attraktiv igen efter håravfallet?

Oh ja. På samma gång var jag också redan från början medveten om att jag hur som helst aldrig skulle vilja vara tillsammans med någon som inte kunde acceptera mig, älska mig och finna mig attraktiv som jag var, utan hår. Jag var ensam väldigt länge, vilket förvisso inte helt ska skyllas på håravfallet. Håravfallet var bara en del av det och inte den största biten. Jag var överarbetad, jag var sårad, jag var medveten om att min självkänsla inte var vad den borde vara och att det i sig ledde till negativa konsekvenser för mig på en rad områden. Det var det stora jag hade att ta tag i och håravfallet kom i andra hand. Eller tredje, eller fjärde, eller tionde, eller vad det nu blev. I fråga om att vara attraktiv och finna kärlek så insåg jag ganska snart att det viktigaste inte alls var mitt hår, eller bristen därpå, utan huruvida jag hade förmågan att acceptera, gilla och älska mig själv och huruvida jag själv kände mig attraktiv.

Jag var ensam länge, i nästan tre års tid, efter att jag i september 1997 tog ett medvetet beslut att vara ensam tills jag arbetat mig igenom alla de stora frågorna, främst då det som hade med självförtroende och självkänsla att göra. Jag var helt "avstängd" i fråga om att påbörja nya relationer och tog tid innan jag ens fattade att jag blev flirtad med, att det var en hel del män som fann mig attraktiv även utan mitt hår. Faktum är att när jag väl kom ut ur min introspektiva bubbla så blev jag helt förbluffad över hur lite det verkade betyda, om ens något, för folk i allmänhet och män som var intresserade av mig i synnerhet att jag inte hade något hår. Vid det laget hade jag också bestämt att jag var mest bekväm med att bära sjalar eller snusnäsduk på huvudet snarare än peruk, så det var uppenbart för alla att jag inte hade något hår.

Jag mötte E, som numera är min man, ungefär fyra år efter att jag hade tappat allt hår. Håravfallet störde honom aldrig. Faktum är att han säger att det stör honom mer när folk frågar honom om det störde eller stör honom, "som om det vore något fel på dig, eller som om du saknade något, och det är det inte och det gör du inte".

Så ja, jag frågade mig om någon skulle kunna finna mig attraktiv igen efter att jag tappade håret. Men jag har aldrig upplevt att jag blev avvisad av någon på grund av det, och det var aldrig någon brist på män som flirtade med mig och uppenbarligen fann mig attraktiv. Jag tror att rädslan för att inte längre bli uppfattad som attraktiv förmodligen är en större "turn-off" än håravfallet. Självkänsla och en rimlig nivå av självförtroende, plus att helt enkelt trivas med sig själv, är attraktivt. Ironiskt nog har det faktiska utseendet förmodligen betydligt mindre med attraktionsförmågan att göra.

Några ord om att känna sig attraktiv. Jag vet att jag, när den bilden togs, kände mig verkligt attraktiv trots att jag hade stora kala fläckar på huvudet, och trots att håret var betydligt tunnare än tidigare. Jag kan känna mig precis lika attraktiv idag, sedan jag förlorat allt mitt hår – enligt min mening handlar det mycket mer om huruvida man trivs med sig själv än hur man faktiskt ser ut. Fotograf: Greger Norrevik

Hur reagerade andra på ditt håravfall och vad berättade du för dem?

Det var många olika reaktioner. Otaliga människor sade åt mig att "Om du bara arbetade mindre och inte var så stressad...." Jag avskydde den kommentaren och gör det fortfarande, eftersom

1) Stress är inte det som orsakar den här typen av håravfall

och

2) Innan någon också kan erbjuda ett sätt att resa tillbaka i tiden, så finns det hur som helst inga möjligheter att gå tillbaka och ändra på något, och därtill: att inte längre vara stressad innebär inte att håret växer tillbaka.

En annan vanlig kommentar var, "Men du har ju i alla fall fin huvudform!". Jag antar att den kommentaren skulle få mig att känna mig bättre till mods, men ärligt talat så tror jag inte att någon blir mindre ledsen eller känner sig mindre hjälplös när de förlorat allt sitt hår för att någon säger att de har en fin huvudform. Dessutom hade jag över huvud taget aldrig reflekterat över min huvudform innan de här kommentarerna började komma.

Många sa, "Men du är ju i alla fall söt" eller "Du är ju i alla fall snygg (har vackra ögon, fina ansiktsdrag, fin kropp...)". Med andra ord, därmed är det inte lika farligt. Och det är klart att jag blir glad över att någon säger att de tycker att jag är söt, snygg, har vackra drag eller en fin kropp. Men återigen: medan håravfallet pågick och under tiden närmast efter att allt hår fallit av, så "fastnade" sådana komplimanger helt enkelt inte. Det går att dra en parallell med skönhet/känna sig vacker i allmänhet här: Det spelar ingen roll vad andra säger, det handlar om hur du känner det själv. Samtidigt är det förstås alltid trevligt att få komplimanger, så det är klart att man aldrig så låta bli att säga sådana här sak till någon med alopeci. Mitt problem med kommentarerna har att göra med hur de lades fram, den outsagda men givna fortsättningen, "om du inte hade varit söt/snygg/haft fin huvudform/haft en fin kropp, så hade det varit (en större) katastrof" – jag skulle hellre se att kommentarerna inte utgick från att det är en katastrof till att börja med, för det är det inte (även om det tar ett tag att begripa det för det mesta):

Sedan var det många som sa saker i stil med, "Du hanterar det här så bra, om det hände mig skulle jag bara vilja lägga mig ner och dö!". Det är klart att sådana kommentarer säger mer om dem som yttrade dem än om mig, och jag antar att de som sa så här trots allt menade väl. Men om man funderar lite över den där kommentaren, så är det flera saker som upprör. Till att börja med, vem är det som säger att jag tar det bra? Bara för att jag inte går omkring och gråter hela tiden och fortfarande klarar av att göra mitt jobb väl, måste det väl inte betyda att jag tar det bra? Jag tog det inte bra till att börja med. Jag grät en massa - när jag var ensam. Jag kämpade en hel massa för att acceptera håravfallet. Sörjde håret. Jag var oerhört medveten om att jag måste framstå som om jag hanterade det bra, men i verkligheten skulle jag gärna ha pratat mycket mer med andra om situationen. Men det går inte att öppna sig för någon om det är uppenbart att de ser ens håravfall som en katastrof.

Faktum är att läkaren jag träffade för att få kortisonkräm utskrivet också sa åt mig att jag verkade hantera situationen så bra. Jag skulle precis fråga honom om han kunde rekommendera någon jag kunde prata med (en terapeut av något slag), eftersom jag var så oerhört ledsen just då. Men hans kommentar om att jag verkade ta det så bra överrumplade mig – jag tänkte, "Jaså, jag hanterar det bra? Jag antar att det måste vara mycket värre för andra. Okej, jag antar att det betyder att jag inte behöver gå och prata med någon då....". Nu när jag ser tillbaka så inser jag förstås att jag skulle ha talat om hur jag kände och bett om den där rekommendationen. Om du drabbas av alopeci och är jätteledsen eller till och med förtvivlad, så är det klart att du ska prata med någon. Att tiga och försöka hantera allt ensam genom att tränga undan sorgen inombords gör bara att du mår sämre. Enligt samma resonemang: innan du antar att någon som drabbats av alopeci hanterar situationen bra, så börja med att fråga dem hur de mår, hur de känner inför det. Och gör det utan att samtidigt tala om att du anser att håravfall är lika med katastrof ("jag skulle bara lägga mig ner och dö om det hände mig"). Du måste inte kunna ge en massa kloka svar. Du behöver bara finnas där. Lyssna, krama om. Inte svårare än så.

Hur är det att inte ha något hår? Vilka praktiska konsekvenser har det?

Det går fort att duscha och man sparar en massa pengar på att inte behöva klippa sig, köpa schampon och andra hårvårdsprodukter eller hårdekorationer. :-) Skämt åsido, idag är jag så van vid att inte ha något hår att jag knappt tänker på det. Men när jag tränar och svetten rinner rakt ner i ögonen eftersom det varken finns ögonbryn eller ögonfransar som kan avleda en del, då är det jobbigt. Att bära någon form av huvudbonad i funktionsklädesmaterial hjälper dock en del.

Mina ögon tåras betydligt lättare än tidigare, eftersom det inte finns ögonfransar som kan stoppa små partiklar eller ens en del av vinden från att nå in i ögonen.

Kalla dagar under senhösten, vintern och tidiga våren så måste jag alltid bära varma huvudbonader för att undvika känslan av att huvudet håller på att krympa ett par storlekar av kylan.

Varför går du inte helt utan något på huvudet, om det nu är sant att du är bekväm med att inte ha något hår?

Jag har ofta fått höra att jag borde gå runt utan något på huvudet – inga sjalar eller snusnäsdukar – eftersom jag har en fin huvudform och för att det på något vis skulle vara ett visuellt bevis på att jag trivs med mig själv. Men så här är det: Jag känner inte att jag måste gå omkring och bevisa saker hela tiden. Jag klippte mig aldrig någonsin i frisyrer för genom håret göra någon slags deklaration. Jag bar aldrig någonsin kläder för att bevisa något eller därigenom göra något slags tyst men tydlig uttalande. Visst, jag har blivit något av ett affischnamn för alopeci i Sverige nu, och det är jag gärna eftersom jag tycker att de är så viktigt att prata om utseende, självkänsla, självförtroende och så vidare. Men det innebär inte att jag känner att jag måste bevisa något eller gå omkring utan något på huvudet för att deklarerar något till omvärlden varje sekund av varje dag. Sedan jag tappade mitt hår, så blir jag lätt frusen. Det kan vara en solig och varm dag, men så fort jag befinner mig i skuggan och vinden blåser, så börjar jag frysa, även om andra tycker att det är skönt svalkande där. Jag är inte bekväm i det läget. Och jag gillar att vara bekväm, så därför bär jag oftast något på huvudet.

Så – säg inte till mig eller någon annan med alopeci vad de ska göra eller inte göra i fråga om huvudbonader, "statements", eller något annat. Det är fullständigt onödigt. Jag säger inte åt folk att de borde tatuera in vad det nu är för frågor de är djupt engagerade i pannan bara för att de därigenom ska göra någon slags deklaration. Jag skulle aldrig komma på tanken att säga åt någon att de måste ha en viss frisyr för att visa att de är, exempelvis, feminister, förespråkare för homosexuellas rättigheter, religiösa, eller vad det nu gäller. Bara för att jag har alopeci, betyder det inte att jag behöver eller måste låta det ta över varenda aspekt av mitt liv (tvärtom anser jag att det inte ska tillåtas göra det).

Därmed inte sagt att jag aldrig går utan något på huvudet, för det gör jag absolut. Alltid hemma och därtill om det är en riktigt varm dag ute. Jag bär inte något på huvudet här hemma bara för att vi har besökare heller, om jag inte känner mig finare om jag matchar med en viss sjal (inte konstigare än att någon annan kan känna sig med välklädd med skor på inomhus, eller om de bär smycken). Jag går oftast utan något på huvudet om jag blir intervjuad om håravfallet, eftersom just i det fallet så vill jag gärna använda mitt kala huvud för att göra ett "statement". Men jag känner inte att jag måste göra det hela tiden.

Jag bär oftast makeup, vilket jag nästan aldrig gjorde innan jag tappade håret. Tanken är att fejka ögonbryn och ögonfransar i någon mån, så min sminkrutin är en snabbvariant som involverar en ögonpenna. Jag skulle föredra att inte göra något alls (vem vill inte spara tid på morgonen), men att låta tatuera ögonbryn och ögonfransar är väldigt dyrt och därtill vill jag förstås vara rimligt säker på att det blir bra.

Hur lång tid tog det att nå acceptans? Hur länge var du ledsen?

Jag kom till någon form av acceptans veckan före min 25-årsdag i september 1997, när jag klippte av de sista hårstråna och sedan rakade av stubben som var kvar. Att nå en djupare acceptans, där jag inte var ledsen och där jag verkligen var bekväm med mig själv och mitt utseende, tog längre tid. Jag minns inte exakt hur lång tid, eftersom det inte var något som förändrades från en dag till nästa. Jag fortsatte leva mitt liv och den där djupare acceptansen växte efter hand. Jag skulle säga att det tog mellan sex och tolv månader att nå den punkten.

Kände du dig ful efter att du hade förlorat allt ditt hår?

Ibland, ja. För det mest var det bara... konstigt... att se mig själv i spegeln. Att förlora huvudhåret är inte en lika stor grej som att förlora ögonbryn och ögonfransar (tycker jag), eftersom framför allt ögonbrynen spelar så stor roll för mimiken. Jag kände mig inte ful så mycket som att jag tyckte jag såg sjuk ut – och jag antar att det beror på den starka koppling många av oss har mellan håravfall och effekterna av cellgiftsbehandling, som exempelvis cancerpatienter ofta får genomgå. Dessutom gör vi ju ofta (omedvetna) bedömningar av människor hälsa baserade på hur deras hår ser ut (glansigt och slätt eller slitet och "uppruggat"). Och det är klart att jag inte ville se sjuk ut. Men efter ett tag insåg jag att om jag gick och kände mig ful eller konstig så skulle det bara förstärka den bilden – inom mig och troligen även hos andra. Om jag agerar som den friska, vältränade och glada person jag är, om jag tar hand om mig själv så gott jag kan, så kommer varken jag själv eller andra se mig som ful, konstig eller sjuk.

Vad tänker du numera när du ser dig själv i spegeln?

Jag tänker faktiskt inte alls på det faktum att jag inte har något hår. Jag ser mig själv där i spegeln och noterar snarare huruvida jag ser trött eller pigg ut, och ser jag trött och sliten ut är jag mindre nöjd med vad jag ser; om jag ser ut att vara full av energi, så gillar jag det jag ser. Vilket väl är ungefär samma saker som alla andra också ser, antar jag. Sedan har jag förstås fördelen av att jag inte längre kan ha "bad hair days" och slipper bli frustrerad över misslyckade klippningar.

Hur reagerade partners du träffade efter att du tappat allt hår?

Ingen kommenterade det. Ingen gjorde någon grej av det. Ingen verkade bry sig alls. De rädslor jag hade tidigare om att män skulle bli ivägskrämda av min hårlöshet och inte längre kunna finna mig attraktiv, etc. - alla de rädslorna kom på skam.

Saknar du ditt hår?

Jo, fast inte så mycket av utseendeskäl som för de sensuella aspekter som håret för med sig.. Jag saknar exempelvis den speciella känslan när någon man tycker om leker med ens hår, eller att själv kunna leka med en hårtåt medan jag sitter och funderar. Jag saknar att känna vinden i håret. Jag saknar känslan och doften av nytvättat hår. Det mest troliga är ju att jag aldrig får uppleva det igen, och jag saknar det.

På samma gång skulle jag ju hellre få tillbaka ögonfransar och ögonbryn än huvudhåret, eftersom deras praktiska funktion är större (hålla svett, vind och partiklar borta från ögonen, samt i fråga om mimik).

Varför bär du inte peruk? Har du inte funderat över att låta tatuera ögonbryn och ögonfransar?

Jag tycker att peruker är obekväma, och jag är rätt (öhum, väldigt) bekväm av mig. Dessutom är jag en väldigt energisk person, och mitt sätt att röra mig reflekterar det, så jag är alltid rädd att om jag bär peruk och råkar svänga runt ett hörn när jag är ute och går, så skulle peruken fortsätta rakt fram. Ja, ni fattar. Men jag har ett par peruker (man får en gratis per år i Sverige när man har alopeci – åtminstone tror jag att det gäller fortfarande, jag har ju inte bott i Sverige på länge nu; totalt sett har jag tagit ut tre eller fyra peruker) och jag bar peruk när jag gifte mig till exempel. Det är svårt att hitta riktigt snygga sjalar som också sitter bra på huvudet och även när man lyckas med det är det svårt att få dem att matcha en fin klänning. Tycker jag då, fast jag i och för sig en konstaterat usel shoppare.

För mig personligen känns det också lite onaturligt att bära peruk. Det känns liksom inte som JAG. Enligt samma princip så bär jag inte vadderad behå, trots att jag råkar ha små bröst, det är inte heller JAG. Men detta är väldigt personligt: var och en ska göra som den känner är bäst. Det är jättekul att prova peruker och därigenom leka med frisyrer och hårfärger som man kanske aldrig skulle våga testa annars. Hade jag råd skulle jag gärna ha en garderob fylld med peruker, även om de blev använda väldigt sällan, just eftersom det verkligen är kul med variationen det ger.

Att låta tatuera in ögonbryn och ögonfransar är mycket vanligt bland personer med alopeci, ja framför allt kvinnor då. Jag skulle gärna låta göra det också, eftersom det skulle spara tid på morgnarna och vem har inte nytta av det. Dessutom tycker jag sällan det är särskilt kul att sminka mig, så även ur den aspekten skulle det vara trevligt. Men att låta göra det är dyrt, och därtill behöver tatueringarna "fyllas på" med några års mellanrum och så vill man ju vara säker på att det verkligen blir riktigt bra. Jag är inte mycket för att lägga pengar på mitt utseende och har inte direkt några större summor över att lägga på det, så tills vidare får det vara. Jag skulle gissa att jag gör det på sikt då.

Min första peruk. När jag ser den här bilden (tagen 1997) blir jag full i skratt, för det är så uppenbart att jag valde en peruk som så mycket som möjligt skulle se ut som mitt egna, riktiga hår brukade göra. Fotograf: Greger Norrevik

En bild tagen precis före bröllopet 2007. Jag hade hunnit bli lite mer vågad i fråga om att välja en peruk med en faktisk frisyr och med lite mer färg.

Du har barn – var du rädd att de skulle ärva din alopeci?

Ja, det var jag. Vilket är lite ologiskt, på sätt och vis, för det är förmodligen lättare att födas utan hår och växa upp så, än att först ha hår och sedan tappa det (och då även behöva hantera andra barns reaktioner; jag kallades ju "äcklig" av skolkamrater när jag tappade mitt hår första gången i 10-11-årsåldern). Men jag oroade mig en hel del och var väldigt lättad när båda pojkarna föddes med hår.

Med min äldste son, när han fortfarande var bebis. Det här är en av mina nuvarande favoritbilder av mig själv (vad gäller bilder efter att jag tappade håret).

Vad tänker och tycker dina barn om att du inte har något hår?

De har aldrig sett mig med hår, så för dem är mitt hårlösa jag den enda mamma de känner. De har aldrig frågat om det, men när jag och maken pratade om mitt håravfall i samband med att vi gick igenom gamla bilder, så nämnde vi helt enkelt för barnen att jag hade tappat allt mitt hår, vilket min fyraåring tyckte lät väldigt lustigt. Min tvååring ville inte ens tro på att det var jag på bilderna där jag fortfarande har mitt hår. Han tittade på dem och när vi sa "titta, där är mamma!" så såg han otroligt misstänksam och tvivlande ut. Om man däremot visar honom en bild av mig, eller en bild av mig och honom, när jag är mitt nuvarande hårlösa jag, så ser han genast glad ut och kramar ofta om fotot eller håller det mot kinden och myser. Faktum är att han inte gillar när jag bär något på huvudet. Ibland kommer han då springande mot mig och säger att han ska "laga mamma", som om jag på något vis var trasig eller inte som jag ska vara när jag bär något på huvudet.

Bilden som min lillkille gärna kramar eller trycker mot kinden om han får tag i den. Och ja, detta är också en av mina nuvarande favoritbilder.

Har någon av dina släktingar alopeci?

Nej, inte vad jag vet. Men alopeci är ärftligt och relaterat till tillstånd eller sjukdomar som allergi, psoriasis och vitiligo, och det är många i släkten som är allergiker.

Historien om mitt håravfall

2009-04-21T23:50:00.000-07:00

Min bror och jag, långt tillbaka i tiden

Redan som barn hade jag långt, tjockt och, om jag får säga det själv, vackert mörkt hår. Håret var något jag alltid var stolt över, något som fick mig att se om inte bra så i alla fall okej ut, trots att jag blev retad/mobbad en hel del som. I 10-11-årsåldern började så mitt hår falla av. Om jag drog fingrarna genom håret resulterade det i att jag satt där med ett fågelbo av hår i handen. Långa, mörka hårstrån låg överallt – på mina kläder, på golvet hemma och i skolan, och så vidare. Några klasskompisar sa att det såg äckligt ut, till och med att jag var äcklig. Jag skämdes. Skämdes och var rädd, för jag hade ingen aning om vad som var fel eller hur länge jag skulle fortsätta tappa hår. Skulle jag till slut vara helt skallig?

Min föräldrar tog mig till läkare, förstås. Om jag minns rätt, så fick jag gå igenom ett rätt rejält testbatteri. Jag var inte närvarande när läkaren gav min mamma min diagnos: alopecia areata. Kanske var det lika bra – tydligen sa han åt mamma att "det finns inget vi kan göra, men kom tillbaka om hon tappar ännu mer hår och behöver peruk". Det var så klart allt läkaren kunde säga, men jag hade sannolikt inte tagit det bra om det sagt rakt ut till mig. Min mamma lät sig inte nöjas med det svaret. Snart tog hon mig till en alternativmedicinare och jag minns att jag fick zonterapibehandlingar och några olika örtmediciner eller tillskott, varav en innehöll kalcium och brännässleextrakt.

Under den här första omgången av håravfall så tappade jag kanske 30-40 procent av mitt hår. Jag hade stora kala partier på sidorna av huvudet och ytterligare en kal fläck bakpå huvudet. Tack vare att jag före håravfallet hade haft så mycket långt, tjockt hår så kunde jag dölja det mesta av fläckarna med hjälp av en ny frisyr. Jag minns dock att jag kände mig väldigt ful och väldigt rädd att någon skulle röra vid mitt huvud, eller att vinden skulle ta tag i håret och avslöja de kala partierna. Jag undvek att bli fotograferad, så det finns inte många foton från den här första perioden av håravfall. Faktum är att jag i min egen fotosamling bara kan hitta bilder tagna före och efter håravfallet.

Jag, på en bild tagen innan håret föll av första gången. Jag är den som står längst till vänster. Om någon undrar vad vi pysslar med, så kan jag berätta att det ska föreställa djungeljympa, ett koncept lanserat av Svenska Gymnastikförbundet tror jag.

En bild tagen efter att allt hår hade vuxit tillbaka igen (cirka 1-1,5 år efter att allt hår kommit tillbaka).

Tiden gick – jag minns faktiskt inte exakt hur lång tid det rörde sig om, kanske ett år, kanske lite mer – och sedan började mitt hår växa tillbaka igen. Var det tack vare den alternativmedicinska behandlingen? Jag tror inte det, eftersom jag idag vet att det är väldigt vanligt att håret börjar växa tillbaka av sig själv igen utan någon form av behandling, framför allt efter en första håravfallsomgång. Men det är förstås omöjligt att veta säkert. Jag fick tillbaka allt hår och var återigen tjejen med det långa, otroligt tjocka håret. Under flera år efter det tänkte jag inte ens på håravfallet och funderade inte kring huruvida det skulle hända igen. Jag var helt enkelt glad över att jag hade fått tillbaka allt håret.

Bilden som användes som min allra första ledarbild i tidningen Fitness, tagen 1995 Inget fel på håret här, som ni kan se. Fotograf är Greger Norrevik och makeupartisten på den hår plåtningen är Chatarina Göransson.

Året därpå, 1996, lade jag märke till en liten kal fläck på huvudet. Den var som en enkrona i storlek först och växte sedan till ungefär en femkrona i storlek. Eftersom jag hade så otroligt mycket hår så syntes inte fläcken för andra. Därför brydde jag mig inte så mycket om den heller. Fläcken höll sig i myntstorlek länge och jag hade fullt upp med att leva mitt liv och göra vad som förväntades av mig. Vid den här tiden var jag chefredaktör för en tidning som heter Fitness. Jag hade fullt upp och mitt privatliv var, tja, inte det mest lyckade. I början av 1997 lämnade jag ett våldsamt förhållande och kort därefter blev jag tokkär i en person som, just då, inte var tillgänglig. Jag arbetade samtidigt mycket, mycket hårt – främst för att jag älskade mitt jobb, men också för att mitt självförtroendet inte var det bästa vilket innebar att jag även drevs av ett behov att få bekräftat att jag dög, var duktig, som journalist och redaktör.

Ytterligare en ledarbild från Fitnesstiden. Den här bilden togs i april 1997, när jag hade några ganska stora kala fläckar under håret som syns på bilden. Fotograf: Greger Norrevik

Ungefär vid den tidpunkten ökade håravfallet. Den befintliga fläcken blev större, sedan fanns där en fläck till. Och en till. Och en till. Och inte bara det, mitt hår kändes betydligt tunnare än tidigare. Som chefredaktör för Fitness blev ju fotograferad regelbundet för min ledare (redaktörskrönika). Jag hade en sådan fotografering inbokad i mitten av april 1997. Eftersom jag visste att jag skulle arbeta med toppfotografen Greger Norrevik, som tagit alla de tidigare bilderna till min ledarspalt, och därtill en professionell hår- och makeupartist, så kändes det hela lite bättre. Men det vore en lögn att säga att jag var helt bekväm med att bli fotograferad vid den här tidpunkten. Greger och hår- och makeupartisten utförde mirakel, som vanligt. Det går inte att ana från bilderna som togs den dagen att 1) jag hade tappat en hel del hår vid den tidpunkten och 2) att jag var orolig och obekväm med det.

Men håravfallet fortsatte. När sommaren kom var jag tvungen att bära en snusnäsduk på huvudet för att dölja fläckarna, och mit thår var betydligt tunnare än tidigare. I slutet av sommaren hade jag börjat tappa ögonbryn och ögonfransar också. Jag var förtvivlad, och i ärlighetens namn inte bara på grund av håravfallet. En sommarromans hade slutet i... tja, låt oss helt enkelt säga att det inte var under helt schyssta förhållanden. Just det är inte viktigt, min poäng är att jag var ledsen av flera olika skäl. Jag kände att jag var usel på att få förhållanden att funka, att det måste vara något fel på mig – och så kom håravfallet på det. Plus att jag fortfarande jobbade på i sann arbetsnarkomananda.

Ytterligare en ledarbild, som ni kan se tagen efter att jag hade klippt av de återstående hårstråna och rakat huvudet. Fotograf: Stefan Segolson

Veckan före min 25-årsdag, i september 1997, klippte jag slutligen av de återstående hårtestarna och rakade bort stubben som blev kvar. Det låter kanske lite konstigt, men det kändes som en krafthandling. På något vis hade jag accepterat håravfallet. Jag var verkligen inte glad över situationen, men jag hade accepterat den. Varför är det viktigt att acceptera situationen? För mig handlar det om följande:

Så länge som jag "slåss mot" situationen och desperat hoppas att håravfallet ska avstanna och håret växa tillbaka, så blir varje dag som det inte sker en besvikelse, en sorgedag. Mitt liv hade då blivit fokuserat på vad jag inte hade, istället för vad jag hade. Jag hade blivit fokuserad på förlust, snarare än på de sakerna i mitt liv och inom mig själv (och, för den delen, vad gäller utseendet också) som fortfarande var mina att njuta av, vara glad över, att uppleva till fullo, att vara tacksam över.

Med andra ord, med acceptans kommer en känsla av frihet och en förmåga att se framåt snarare än bakåt. Det innebär inte att jag inte var ledsen. Jag var förtvivlad. Återigen handlade det inte bara om håravfallet, det handlade om de misslyckade förhållandena. Minns ni killen som jag var så himla kär i under våren samma år? Han kom tillbaka och slogs stenhårt för att få mig tillbaka under sommaren. Jag litade inte på honom. Faktum är, att om jag ska vara helt ärligt handlade det väl egentligen inte om att jag inte litade på mig själv, men det förstod jag inte riktigt då. Jag stötte bort honom. Han gav sig inte. Då var jag elak mot honom. Jättetaskig. Så till slut slutade han ringa. Jag var lättad, jag kunde inte vara tillsammans med någon just då. Jag behövde få vara i fred för att reda ut tankar, känslor och rädslor. I och med det gick jag in i en lång period av självvald ensamhet (nästan tre år). Det tog månader innan jag ens tog en paus för att släppa ut tårarna och påbörja processen att reda ut saker och ting på allvar. Jag ska skriva mer om det där och försöka besvara några av de vanligaste frågorna om perioden precis efter håravfallet i ett kommande blogginlägg. Jag kommer också att skriva om hur andra reagerade och hur jag hanterade håravfallet utåt respektive privat – och besvara alla de där frågorna jag vet att många har vad gäller håravfall. Håll utkik!

Avslutningsvis kan jag säga att jag idag, i april 2009, fortfarande inte har fått tillbaka något hår. Då och då växer det ut några strån på huvudet. Någon enstaka gång har det dykt upp någon enstaka ögonfrans. Men bara någon enstaka, ingen riktigt återväxt. Statistiken säger att ju mer hår man tappar, och ju längre man är utan hår, desto mindre chans att man får håret tillbaka. Även om jag så klart skulle tycka det var trevligt att få håret tillbaka, så räknar jag inte med att jag kommer att få det. Och det är helt okej. För att läsa mer om hur jag till slut nådde den där djupare acceptansen av håravfallet: läs kommande blogginlägg.

Om mig

2009-04-02T04:21:00.001-07:00

För dig som inte känner till mig och min bakgrund följer här en liten presentation:

Jag började arbeta som journalist 1994. Året därpå var jag med om att starta tidningen Fitness (då Fitness & Aerobics) och arbetade som dess chefredaktör från starten fram till slutet av 1999, då jag började frilansa. Under Fitnesstiden hann jag också med att dra igång det årliga specialnumret Fitness TräningsGuide och engångstidningen Fitness MultiSport.

Sedan dess har jag arbetat som frilansjournalist och författare. Hittills har det blivit 19 böcker och flera häften om hälsa, träning och kost, utgivna på Fitnessförlaget, Hälsoförlaget, Kosta Förlag, Korpen och SISU Idrottsböcker. Min senaste bok, Uthållighetsträning, är utgiven av Kosta Förlag, och är ett samarbete med svenska funktionsklädesföretaget Craft.

Jag skriver regelbundet för tidningar som ToppHälsa, Stadium Magazine, Leva, med flera. Jag fungerar också som träningsexpert i tidningen ToppHälsa och som hälso- och fitnesscoach på Stadiums webbsida.

Under början av 2004 var jag med i teveserien Kropp & Själ på TV4 Plus. Där fungerade jag som hälso- och träningsexpert. I augusti samma år flyttade jag till Singapore och sedan början av 2006 bor jag i Schweiz. Eftersom jag hunnit bli småbarnsmamma arbetar jag inte riktigt heltid längre, men jag försöker ändå hinna med alla de roliga uppdrag som erbjuds mig och de projekt jag själv drar igång. Jag ägnar också flera timmar i veckan åt att på ideell basis stötta ätstörningsdrabbade kvinnor (män är givetvis också välkomna, men hittills har det enbart handlat om kvinnor).

Min utbildningsbakgrund inom hälsa- och träningsområdet inkluderar basmedicin, personlig träning, kostrådgivning och gruppträning. Därtill har jag läst många specialkurser inom dessa områden, exempelvis om ätstörningar.

Jag brinner för hälsofrågor och därtill för teman som utseende, identitet,självkänsla, självförtroende och kroppssjälvförtroende och kommer därför att skriva mycket om sådana frågor på den här bloggen. Eftersom jag har alopecia universalis (håravfall orsakat av autoimmunitet) kommer jag att skriva en del om det också, i synnerhet i relation till frågor om utseende, självkänsla, självförtroende och kroppssjälvförtroende. Vidare brinner jag för allt som rör barns hälsa och välbefinnande.

Välkommen till min blogg!

2009-04-02T00:24:00.000-07:00

"Du borde börja blogga!"

Ja, det har jag fått höra i åratal nu. Med rätta – och det har varit på gång länge, men tiden har inte riktigt räckt till. Till slut insåg jag att dygnet knappast lär få fler timmar framöver och att bloggande helt enkelt är en prioriteringsfråga. Så här är den nu: min yrkesblogg på temat hälsa, träning, kost och konsten att tycka om sin kropp. Här kommer jag att dela med mig av åsikter och funderingar kring allt som rör fitness- och wellnessbranschen, min kunskap inom hälsa, träning och kost, och en mängd personliga tips som rör dessa teman. Jag kommer att skriva en hel del om konsten att lära sig tycka om sin kropp. Det är ett viktigt tema och eftersom jag arbetar ideellt med att stötta ätstörningsdrabbade att söka professionell vård, under behandlingen och när de är "på väg ut i livet igen" så ser jag så gott som dagligen hur stort behovet av att diskutera det här temat är.

Vidare kommer du som följer min blogg att få en viss inblick i hur min egen vardag ser ut i fråga om träning, kost och vardagsmotion. Du kommer att få ta del av vad jag för närvarande arbetar med, vem och vad som inspirerar mig, vad jag läser och så vidare.

Jag svarar gärna på dina frågor om träning, kost och hälsa – fast inte här på bloggen. Jag kommer alltså INTE att besvara frågor av det slaget som ställs som kommentarer till blogginlägg. Däremot kan du helt utan kostnad få svar (direkt till din epostadress) på dina frågor genom coach/expertsidorna på Stadiums webbplats och på ToppHälsas webbplats. Ställer du din fråga via Stadiums coachsida får du garanterat svar (ofta inom ett dygn); ställer du frågan via ToppHälsas expertsida får du svar i mån av utrymme i tidningen.

Kommentera gärna – feedback uppskattas och jag tar förstås gärna emot synpunkter på vad du vill läsa mer om i den här bloggen.