Jag fick nyligen ett artikeluppdrag som, utöver rena träningstips, också ska innehålla miniintervjuer (tre korta frågor) med tre kändisar om just deras respektive sport. Nu råkar jag vara rätt usel på kändisar, så den biten var redan till att börja med lite av en utmaning, men skam den som ger sig: jag slängde ut en fråga till vänner och bekanta på Facebook och vips hade jag mängder med förslag. Först då insåg jag till fullo hur knepigt det här med att hitta tre lämpliga kändisar faktiskt är. Inte för att förslagen var dåliga i sig.Flera av förslagen gällde personer som, utöver att vara kända sångerskor, programledare, skådespelare etc. också är kända för att vara mycket vältränade. Som hittat, eller hur? Tyvärr inte alls. Över 75 procent av förslagen gällde personer som antingen lagt in silikon (eller dylikt) i brösten, sprutat in Botox eller Restylane i ansiktet, eller gjort andra former av skönhetsingrepp – och eftersom jag personligen är emot det annat än i medicinskt påkallade fall, så vill jag inte bidra till att den typen av kändisar får mer utrymme i media.
Ytterligare några av de föreslagna kändisarna strök jag på grund av att det redan skrivits för mycket om dem och deras favoritfyskaktivitet, alternativt att de när de nämnt sin träning i mediasammanhang tidigare bara pratat om den i samband med viktnedgång och utseende, så att man får känslan att de tränar för att de "måste" och inte för att de faktiskt älskar det och verkligen tycker att det är skönt. Jag inser att många kändisar kanske "måste" se vältränade ut för att bli maximalt framgångsrika inom sitt valda yrke, men nog måste det finnas några som skulle träna även om de nu inte var artister, skådisar eller liknande?
Sådär fortsatte det. Jag kunde komplettera listan med tips på fler kändisar, men strök dem nästan lika fort då jag efter lite research eller insiderinformation kunde konstatera att de opererat sig eller tagit till diverse fuskmetoder för att uppnå det önskade utseende. Kalla mig kinkig, petig eller vad som helst, men eftersom jag är medveten om vilken enorm makt media har så tycker jag det är enormt viktigt vilka kändisar man låter synas och höras i sådana här sammanhang. Det får inte bara handla om kropp, om att vara snygg – en sund grundinställning till träningen måste finnas där om jag nu ska skriva om en kändis.
Till slut fick jag ihop en lista trots allt. En intervju är gjord (tack NE!) och jag väntar på besked från två tillfrågade, plus att jag har några bra "reserver" om förstahandsalternativen skulle tacka nej. Dock kan jag inte låta bli att känna mig nedslagen över insikten om hur många kändisar som känner sig tvingade att "fixa till sig" på olika sätt. Jag frågar mig:
1) Blir man verkligen en sämre programledare, sångerska, inredare, chefredaktör och så vidare för att man har några rynkor eller för att man råkar ha små bröst?
Det svaret är enkelt: Naturligtvis inte.
2) Blir man mindre "anställningsbar" som artist, skådis, programledare (eller på annat sätt medverkande i teve) för att man har några för sin ålder helt normal rynkor?
Kattis Ahlström nämnde helt kort att man som programledare inte "får" vara rynkig, i samband med att hon intervjuade mig, Josephine Myrén och Åsa Nilssone om utseende/identitet/självkänsla i Kattis & Co den 21 april i år (det förinspelade inslaget med mig finns här, för att se hela programmet se TV4 Anytime). Är det verkligen sant? Kanske – men också för att de kvinnor (och män) som opererar sig på olika sätt faktiskt "godkänner det". Ingen har de facto blivit tvingad till något, de menar alla att de "känt att det blivit svårare sedan de blivit äldre". Hur mycket är ren inbillning och handlar egentligen om rädsla eller osäkerhet inför det egna åldrandet hos dessa personer? Hur mycket handlar om bristande självkänsla hos dessa kändisar?
Kattis Ahlström
Bild från www.kattisoco.se
Kattis har skrivit en bra krönika här om detta med utseendefixering och vårt eget ansvar för att göra något åt de snedvridna och fullständigt sjuka ideal som råder idag. Jag håller med om mycket av det hon skriver, om än inte allt. Exempelvis handlar våra liv inte, anser jag, om att leva upp till andras förväntningar på oss, vare sig det handlar om yttre eller inre. Jag menar, vad förväntar man sig till exempel av mig baserat på mitt utseende i fråga om min yrkeskompetens som journalist och författare? Eller i fråga om hälsa, träning och kost? Och viktigare: på vilket sätt måste jag leva upp till andras förväntningar? Ibland är förväntningarna fel och då skiter jag i dem. Jag tänker inte försöka leva upp till någon förväntning som är felaktig, som bygger på något jag inte är. Men också: jag tänker inte låta mig begränsas av andra förväntningar, jag ämnar (och tror mig vara fullt kapabel att) gå så långt jag själv önskar inom de råden jag väljer, oavsett vad andra tror om min förmåga. Men det är en parentes i sammanhanget. Kattis skriver,
"Jag tror att det bästa vi kan göra för dem [våra barn] är att ge dem den trygghet som krävs för att klara av det klimat vi faktiskt skapat åt dem. Och påminna dem och oss själva om att det bland annat bröstförstoringar och enorma läppar faktiskt finns en mängd underbara och begåvade människor som får massor med utrymme alldeles oavsett om de är feta, fula, smala eller vackra."
Så sant – och därför vill jag börja med några sådana påminnelser i det här blogginlägget. Fler kommer efter hand, det lovar jag.
Agneta Sjödin
Fotograf: Jann Lipka
Agneta Sjödin skriver klokt om just detta med utseendehets och kända kvinnors skönhetsoperationer här. Jag håller helt med Agneta om att ansvaret inte bara ligger hos tevechefer (rolltillsättare, skivbolagschefer...) och hos publiken (teve-, film-, konsert-, resp. skivköparna) utan också hos alla de programledare (skådisar, artister...) som väljer att operera sig, spruta in Botox, Restylane och allt vad det nu är. Någon bättre programledare/artist/skådis blir man garanterat inte på grund av operationerna och "fixelitrixandet". Däremot blir man en betydligt sämre förebild för andra kvinnor (resp. män, men detta med skönhetsoperationer och fixerlitrixande är ju fortfarande betydligt vanligare bland kvinnor) eftersom man visar att man känner att man inte duger och att man inte litar på sin egen kompetens och egen förmåga att lyckas ha en framgångsrik karriär även sedan man blivit äldre.
3) Blir någon någonsin vackrare av operationer, Botox och Restylane?
Jag hör till dem som med bestämdhet menar att man inte blir det. Jag tycker inte dessa kvinnor (och män) ser yngre ut – jag tycker de ser opererade ut. Även när operationerna gjorts av landets eller världens främst skönhetskirurger. En mogen kvinna eller man utan rynkor ser inte ung ut, hon/han ser konstig ut. Onaturlig. En supersmal kvinna med jättelika bröst ser inte kvinnlig ut, hon ser onaturlig ut hon med. Och onaturligt är, om ni frågar mig, helt enkelt inte snyggt.
Jag tycker det är så tragiskt att rynkor anses som något fult och icke önskvärt. För mig är rynkor ett tecken på ett liv som levts, livserfarenhet, mognad. En kvinna (eller man så klart) som bär sina rynkor med stolthet är så oerhört mycket vackrare än en som ser "dragen" ut. En sådan kvinna (eller man) utstrålar självkänsla, att hon (eller han) är bekväm med sig själv och i sig själv. Jag kan på rak arm komma på flera bra exempel.
Åsa Nilsonne
Fotograf: Ulla Montan
Åsa Nilsonne, psykiatier och professor i medicinsk psykologi och därtill deckarförfattarinna, tycker jag är en otroligt tjusig kvinna. Dessutom en förebild på mängder av områden: kompetent inom psykiatri/psykologi och därtill en duktig föreläsare och författare.
Stina Lundberg Dabrowski
Fotograf: Carl-Johan Söder
Stina Lundberg Dabrowski
Pressfoto från Dramatiska Institutet
Stina Lundberg Dabrowski, som utsetts till såväl "Tidernas programledare" som "Århundradets kvinnliga programledare", är en annan viktig förebild för mig. Fantastisk intervjuare som också vunnit Stora Journalistpriset, Hylandpriset, för att bara nämna ett par utmärkelser. Dessutom är hon professor i teveproduktion. Och rynkorna? Ja, de får henne snarast att se klok, livserfaren och stark ut, tycker jag.
Anne Lundberg
Foto: Johan Söder
Anne Lundberg, journalist och känd som programledare för bland annat Antikrundan samt som julvärd i teve samt aktuell med egen talkshow i SVT1 i sommar, är ytterligare en härlig förebild. Det är underbart när människor vågar vara sig själva!
Samtliga dessa kvinnor visar med all önskvärd tydlighet att det visst går att bli kändis utan att förstora brösten, spruta in kemikalier i läppar eller rynkor, eller suga bort fett. De visar att man visst kan bli, och förbli, framgångsrik genom sin kompetens och med sitt naturliga utseende, oavsett ålder. Fram för fler fina förebilder som dessa kvinnor!
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar