Närvarande i livet

Med V, när han fortfarande var bebis.
Med J, när han fortfarande var bebis.

Häromdagen läste jag en artikel om en person som drabbats av samma typ av håravfall som jag har. Hon beskrev det som att livet på flera sätt tog slut när håret föll av. Och visst: medan man fortfarande befinner sig i chocktillståndet (för det får man väl ändå lov att beskriva det som) som ofta följer på ett fullständigt håravfall, så är det som om vissa delar av livet stannar upp. Förhoppningsvis helt kort, för egentligen går ju livet vidare i allra högsta grad. Att hänga kvar vid sorgen och saknaden för länge blir då på sätt och vis att stå utanför livet ett tag. För min del var den insikten en del av det som hjälpte mig att acceptera håravfallet och hitta ett sätt att leva med. Hur då? Jo, jag visste ju att jag i allra högsta grad vill vara närvarande i livet. Det fanns så oerhört många saker jag ville göra, prova på, uppleva (och det gör det förstås fortfarande). Tack vare mitt jobb som journalist och en rejäl portion nyfikenhet (plus lite tur här och var) har jag fått möjlighet att uppfylla drömmar och göra saker som jag förvisso aldrig drömt om men nog så gärna ville göra ändå när chansen ändå fanns där. Med bilderna överst (tillsammans med mina söner, när de var bebisar: någon större upplevelse än att bli förälder finns det ju inte) och bilderna som följer vill jag ge några konkreta exempel på att livet inte behöver bli det allra minsta sämre bara för att man råkar ut för en dramatisk utseendemässig förändring. Samtliga dessa bilder är tagna efter att jag tappade allt mitt hår (även om diverse hjälmar gör det lite svårt att se ibland). 

"Surfning" i Åre fors. Hur underbart som helst – vilket för övrigt står skrivet i min ansikte, inser jag nu. Fotograf: Greger Norrevik

I en grotta någonstans utanför Kiruna. Fotograf: Dan Kullberg

Snöskolöpning på en glaciär på Island. Fotograf: Greger Norrevik

Här håller jag på att klä på mig en G-dräkt för att få flyga SK-60 ("skolplanet" som Flygvapnets piloter tränar i innan de flyger JAS Gripen). Jag påminner en hel del om en Michelingubbe i vardande här, vilket beror på att när den här bilden togs, så fanns det bara två färdigutbildade kvinnliga piloter för den här flygplanstyperna i Sverige och ingen av dem på just den här flygbasen. Jag fick således låna en G-dräkt av en av de manliga piloterna där och han var kanske nåååågot längre och muskulösare än vad jag var. Fotograf: Mj Håkan Brandt

På väg ut till planet. Eftersom jag inte vet om herrarna som är med på bilden vill få sina namn utsatta här i bloggen så nöjer jag mig med att tala om att killen till vänster var den som gav mig den obligatoriska "om allt går åt helvete och du behöver skjuta ut dig så gör du så här-genomgången" och killen till höger är piloten som jag skulle få flyga med. Jag var nådigt nervös här, för piloterna som fanns på plats hade roat sig med att skrämma livet ur mig under timmarna innan genom att berätta historier om hur andra journalister som varit med och flugit hade spytt ner sig antingen under flygturen eller efteråt. (Det var mest historier, fick jag reda på efteråt. Och jag mådde prima både före och efteråt. Möjligen lite väl hög av upplevelsen då. :-D) Fotograf: Mj Håkan Brandt

Bara minuter kvar till takeoff. En stund senare fick jag prova på "vagga", loopar och tvära svängar – upp till 4 G (för att få testa att flyga i upp till 8G måste man ha genomgått ytterligare tester, inklusive tagit en sväng i en "centrifug"). Utan tvivel en av mina häftigaste upplevelser någonsin. Man kanske skulle ha blivit pilot istället? Fotograf: Mj Håkan Brandt