Det som orsakar mitt håravfall är ett autoimmunt tillstånd som kallas alopecia areata i sin lättaste grad (fläckvis håravfall), alopecia totalis i sin medelsvåra grad (man tappar allt hår på huvudet men har kvar ögonfransar, ögonbryn och kroppsbehåring) eller, i den allvarligaste formen, den som jag har, alopecia universalis (när man tappar allt hår på hela kroppen). Jag använder termen "tillstånd" snarare än sjukdom, eftersom man faktiskt inte är sjuk i egentlig mening: ingenting i kroppen tar skada, det gör inte ont någonstans (eller ja, man kan uppleva lite ömhet i hårbottnen precis när håret håller på att trilla av ibland, och så kan det förstås göra ont rent själsligen/emotionellt innan man accepterat läget och lärt sig hantera det, men jag syftar är på rent fysisk smärta), och det är inte smittsamt. Exempel på andra autoimmuna tillstånd, som alopeci också är besläktat med, är allergier, psoriasis, atopiska eksem, samt vitiligo.
Orsaken till alopeci av det här slaget (det finns även andra former, till exempel androgen alopeci, där orsaken till håravfallet är en hormonrubbning) sitter i generna och anlaget till alopeci är ärftligt, även om man inte måste få det. Eftersom alopeci är besläktat med andra autoimmuna tillstånd ökar risken att man ska drabbas av alopeci om någon i släkten har ett eller flera autoimmuna tillstånd, även om de inte ar just alopeci. Vad som triggar igång alopecin, alltså vad som gör att det där genetiska anlaget till alopecin faktiskt "går igång" så att håret börjar fall av vet man inte än. Det finns många teorier, men inget har några entydiga bevis. Exempelvis har man spekulerat i att stress kan trigga igång alopeci (det går även att tappa håret enbart som en reaktion på stress, utan att man har det genetiska anlaget för alopeci, och i det läget växer håret tillbaka så fort livssituationen normaliseras och man inte längre är lika stressad; sådant håravfall brukar också yttra sig som att håret tunnas ut generellt, snarare än att man drabbas av enskilda fläckar, även om det också kan förekomma) men det är inte så att OM man nu var stressad när håravfallet startade, så kommer håret tillbaka när man slutar känna sig stressad. Det kan också röra sig om livsstilsfaktorer, att man drabbas av ett i sig helt normalt virus (som ett förkylningsvirus) men att detta påverkar en annorlunda på grund av att man har det är genetiska anlaget för alopeci. Ja, det finns många tänkbara faktorer. Det man vet är att det uppstår som en inflammation kring hårsäckarna (detta är typiskt för en autoimmun reaktion och det är också vad som sker vid de andra autoimmuna tillstånden, fast då uppstår inflammationen på andra ställen förstås) och håret går in i konstant vilofas (håret har normalt sett tillväxtfaser och vilofaser).
Det finns i dagsläget ingen kur för alopeci. När håravfallet fortfarande är på den nivån att det rör sig om små kala fläckar eller relativt begränsade områden av skallighet kan man testa med kortisonkrämer eller till och med kortisoninjektioner. Det finns också läkare som skriver ut tyngre kortisonpreparat som man då tar som tabletter, men det är mycket kontroversiellt eftersom det kan skada kroppen. Jag testade kortisonkrämer (ingen effekt alls) men eftersom jag redan från början känt väldigt starkt att jag inte har rätt att skada, eller riskera att skada min kropp i syfte att åtgärda något som enbart förändrar utseendet och i sig inte gör min kropp illa eller orsakar fysisk smärta, så därför har jag valt att inte gå längre än så.
Andra, också kontroversiella behandlingar på grund av skadeverkningarna på kroppen, är att med olika medel framkalla ett vätskande eksem i hårbottnen på de kala fläckarna. Tanken är att kroppen/immunförsvaret ska känna sig så hotat av det att det så att säga "släpper taget om" hårsäckarna och börjar skydda sig från det "angrepp" det som vätskande eksemet innebär.
Ytterligare en annan behandling går ut på att behandla med UV-ljus, antingen i särskilda ljusrum (av samma slag som psoriasispatienter kan få vistas i) eller enkelt genom att vistas mycket utomhus utan något på huvudet och inte mer än nödvändigt på kroppen. I vissa fall behandlar man då innan med samma medel som ges till psoriasispatienter för att UV-behandlingen ska få en ökad effekt. Vi behöver visserligen få en del UV-ljus på kroppen för normal D-vitaminbildning, men som alla känner till leder överdrivet solande både till ökad risk för hudcancer och till att huden åldras i förtid. Eftersom jag återigen inte är beredd att göra något som riskerar att skada kroppen eller leda till sjukdom för att åtgärda något som enbart har en utseendemässig konsekvens, så är inte heller detta något för mig. Dessutom skulle det ju bli rätt så dubbelt: å ena sidan göra något för att åtgärda utseendet positivt (förhoppningsvis få tillbaka håret), å andra sidan göra så att huden åldras i förtid och därmed blir torrare och rynkigare. Jag har i och för sig inget emot rynkor och tycker det är jätteviktigt att vi ser rynkorna som en naturlig del i åldrandet, men här skulle det ju resultera i ett alltför tidigt åldrande och det tycker jag är onödigt.
Nu vistas jag självklart en del utomhus utan något på huvudet, framför allt sommartid när det är varmt och skönt. Men då alltid insmord i solskyddskräm även på huvudet (och med min skandinaviska hy är det barnvarianten med fysikaliskt skydd och solskyddsfaktor 40-50 som gäller i början av sommaren).
Det finns också en rad alternativmedicinska behandlingar. Jag har testat några: zonterapi, örtmediciner (svenska/europeiska), en borsta-hårbottnen-med-hård-borste-variant och så akupunktur + örtmedicin enligt traditionell kinesisk medicin, TCM (där akupunkturen var av elektroslaget, det vill säga nålarna som sätts i huvudet kopplas till en eldosa så att de "pickar" i huden). Det enda som hade effekt för mig var TCM-behandlingen och då framför allt akupunkturen (örtmedicinerna var av svagt slag, eftersom jag var gravid medan jag gick på den här behandlingen; min TCM-läkare sa att det blev aktuellt med andra medel först efter att jag fött och sedan ytterligare andra när jag slutat amma). Då fick jag faktiskt en markant återväxt – fortfarande pratar vi enstaka strån, men betydligt fler än vad jag någonsin fått "spontant". Nu var jag som sagt gravid under den här behandlingen och det är normalt att man får en viss återväxt under graviditeter när man har alopeci, eftersom immunförsvaret sätts ner, eller kanske "programmeras om" till att skydda det väntade barnet snarare än mamman. Men jag fick inte tillnärmelsevis lika stor återväxt under min andra graviditet (då jag inte fick någon behandling), så jag upplever ändå att TCM-behandlingen gav effekt.
Varför har jag då inte provat det igen? Jag fick den här behandlingen medan vi bodde i Singapore, av en TCM-läkare jag verkligen litade på, innan jag fick barn. Sedan jag fött barn hade jag inte längre möjlighet att ta mig dit. Jag menar, var gör man av sin bebis medan man själv ligger ner och har nålar kopplade till en eldosa över hela huvudet? Visserligen är kineser oerhört barnkära, och det var bara kineser och så jag på den här kliniken (intressant upplevelse i sig), men tanken är att man ska vara avslappnad och ha lugn och ro under behandlingen, och det var bara draperier mellan behandlingsbänkarna, så jag hade väl inte blivit sådär överdrivet populär om jag kommit dit med en skrikande bebis. Vidare blev det dyrt – i början bör man gå ofta, kanske två, tre gånger i veckan, och även om det var möjligt i Singapore, så skulle jag inte ha en chans att ha råd med det idag, när jag bor i Schweiz. Dessutom bär det mig emot att lägga så mycket pengar på något som har med utseendet att göra, när det finns så mycket annat jag gärna skulle lägga pengar på om jag nu hade mer av den varan, inklusive välgörenhet i olika former. Därför har det än så länge inte blivit aktuellt att testa igen. Men hade jag pengarna skulle jag förmodligen testa, eftersom jag har läst mycket om kinesisk medicin.
Det finns fler alternativmedicinska och... vad ska jag kalla det... "frisörteknologiska" behandlingar, exempelvis homeopati, men eftersom jag inte tror på det över huvud taget och därtill läst hundratals och åter hundratals forskningsrapporter om behandlingar som testats men inte bevisats fungera, så har jag valt att inte testa något annat. För mig måste något ha bevisade effekter, och då även kunna ge markanta resultat inom rimligt kort tid, för att jag ens ska överväga det. Teorierna bakom måste vara vettiga och bygga på vad man faktiskt VET idag om alopeci. Dessutom måste det vara garanterat oskadligt för kroppen. Först om dessa kriterier var uppfyllda skulle jag vara beredd att testa - förutsatt att jag hade råd. Men som sagt, det ska rätt mycket till. Jag är bekväm med mig själv idag och känner ingen desperat längtan efter att få tillbaka mitt hår.
För att bemöta några vanliga missuppfattningar: alopeci beror inte på näringsbrist eller brist på enskilda näringsämnen, vare sig i fråga om vitaminer, mineraler, spårämnen, enzymer eller något sådant. Det beror inte heller på hormonrubbningar (sådan alopeci kallas androgen alopeci). Det beror inte på försämrad cirkulation i hårbottnen (det finns en sådan form av håravfall också, men det är alltså inte det det är frågan om här).
Vill du läsa mer om alopeci så finns det mycket bra fakta att hämta på följande ställen:
Här hittar du en gammal artikel om mig och mitt håravfall:
Här hittar du artiklar om andra som drabbats av alopeci:
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar