Historien om mitt håravfall

Min bror och jag, långt tillbaka i tiden

Redan som barn hade jag långt, tjockt och, om jag får säga det själv, vackert mörkt hår. Håret var något jag alltid var stolt över, något som fick mig att se om inte bra så i alla fall okej ut, trots att jag blev retad/mobbad en hel del som. I 10-11-årsåldern började så mitt hår falla av. Om jag drog fingrarna genom håret resulterade det i att jag satt där med ett fågelbo av hår i handen. Långa, mörka hårstrån låg överallt – på mina kläder, på golvet hemma och i skolan, och så vidare. Några klasskompisar sa att det såg äckligt ut, till och med att jag var äcklig. Jag skämdes. Skämdes och var rädd, för jag hade ingen aning om vad som var fel eller hur länge jag skulle fortsätta tappa hår. Skulle jag till slut vara helt skallig?

Min föräldrar tog mig till läkare, förstås. Om jag minns rätt, så fick jag gå igenom ett rätt rejält testbatteri. Jag var inte närvarande när läkaren gav min mamma min diagnos: alopecia areata. Kanske var det lika bra – tydligen sa han åt mamma att "det finns inget vi kan göra, men kom tillbaka om hon tappar ännu mer hår och behöver peruk". Det var så klart allt läkaren kunde säga, men jag hade sannolikt inte tagit det bra om det sagt rakt ut till mig. Min mamma lät sig inte nöjas med det svaret. Snart tog hon mig till en alternativmedicinare och jag minns att jag fick zonterapibehandlingar och några olika örtmediciner eller tillskott, varav en innehöll kalcium och brännässleextrakt.

Under den här första omgången av håravfall så tappade jag kanske 30-40 procent av mitt hår. Jag hade stora kala partier på sidorna av huvudet och ytterligare en kal fläck bakpå huvudet. Tack vare att jag före håravfallet hade haft så mycket långt, tjockt hår så kunde jag dölja det mesta av fläckarna med hjälp av en ny frisyr. Jag minns dock att jag kände mig väldigt ful och väldigt rädd att någon skulle röra vid mitt huvud, eller att vinden skulle ta tag i håret och avslöja de kala partierna. Jag undvek att bli fotograferad, så det finns inte många foton från den här första perioden av håravfall. Faktum är att jag i min egen fotosamling bara kan hitta bilder tagna före och efter håravfallet.

Jag, på en bild tagen innan håret föll av första gången. Jag är den som står längst till vänster. Om någon undrar vad vi pysslar med, så kan jag berätta att det ska föreställa djungeljympa, ett koncept lanserat av Svenska Gymnastikförbundet tror jag.

En bild tagen efter att allt hår hade vuxit tillbaka igen (cirka 1-1,5 år efter att allt hår kommit tillbaka).

Tiden gick – jag minns faktiskt inte exakt hur lång tid det rörde sig om, kanske ett år, kanske lite mer – och sedan började mitt hår växa tillbaka igen. Var det tack vare den alternativmedicinska behandlingen? Jag tror inte det, eftersom jag idag vet att det är väldigt vanligt att håret börjar växa tillbaka av sig själv igen utan någon form av behandling, framför allt efter en första håravfallsomgång. Men det är förstås omöjligt att veta säkert. Jag fick tillbaka allt hår och var återigen tjejen med det långa, otroligt tjocka håret. Under flera år efter det tänkte jag inte ens på håravfallet och funderade inte kring huruvida det skulle hända igen. Jag var helt enkelt glad över att jag hade fått tillbaka allt håret. 

Bilden som användes som min allra första ledarbild i tidningen Fitness, tagen 1995 Inget fel på håret här, som ni kan se. Fotograf är Greger Norrevik och makeupartisten på den hår plåtningen är Chatarina Göransson.

Året därpå, 1996, lade jag märke till en liten kal fläck på huvudet. Den var som en enkrona i storlek först och växte sedan till ungefär en femkrona i storlek. Eftersom jag hade så otroligt mycket hår så syntes inte fläcken för andra. Därför brydde jag mig inte så mycket om den heller. Fläcken höll sig i myntstorlek länge och jag hade fullt upp med att leva mitt liv och göra vad som förväntades av mig. Vid den här tiden var jag chefredaktör för en tidning som heter Fitness. Jag hade fullt upp och mitt privatliv var, tja, inte det mest lyckade. I början av 1997 lämnade jag ett våldsamt förhållande och kort därefter blev jag tokkär i en person som, just då, inte var tillgänglig. Jag arbetade samtidigt mycket, mycket hårt – främst för att jag älskade mitt jobb, men också för att mitt självförtroendet inte var det bästa vilket innebar att jag även drevs av ett behov att få bekräftat att jag dög, var duktig, som journalist och redaktör.

Ytterligare en ledarbild från Fitnesstiden. Den här bilden togs i april 1997, när jag hade några ganska stora kala fläckar under håret som syns på bilden. Fotograf: Greger Norrevik

Ungefär vid den tidpunkten ökade håravfallet. Den befintliga fläcken blev större, sedan fanns där en fläck till. Och en till. Och en till. Och inte bara det, mitt hår kändes betydligt tunnare än tidigare. Som chefredaktör för Fitness blev ju fotograferad regelbundet för min ledare (redaktörskrönika). Jag hade en sådan fotografering inbokad i mitten av april 1997. Eftersom jag visste att jag skulle arbeta med toppfotografen Greger Norrevik, som tagit alla de tidigare bilderna till min ledarspalt, och därtill en professionell hår- och makeupartist, så kändes det hela lite bättre. Men det vore en lögn att säga att jag var helt bekväm med att bli fotograferad vid den här tidpunkten. Greger och hår- och makeupartisten utförde mirakel, som vanligt. Det går inte att ana från bilderna som togs den dagen att 1) jag hade tappat en hel del hår vid den tidpunkten och 2) att jag var orolig och obekväm med det.

Men håravfallet fortsatte. När sommaren kom var jag tvungen att bära en snusnäsduk på huvudet för att dölja fläckarna, och mit thår var betydligt tunnare än tidigare. I slutet av sommaren hade jag börjat tappa ögonbryn och ögonfransar också. Jag var förtvivlad, och i ärlighetens namn inte bara på grund av håravfallet. En sommarromans hade slutet i... tja, låt oss helt enkelt säga att det inte var under helt schyssta förhållanden. Just det är inte viktigt, min poäng är att jag var ledsen av flera olika skäl. Jag kände att jag var usel på att få förhållanden att funka, att det måste vara något fel på mig – och så kom håravfallet på det. Plus att jag fortfarande jobbade på i sann arbetsnarkomananda.

Ytterligare en ledarbild, som ni kan se tagen efter att jag hade klippt av de återstående hårstråna och rakat huvudet. Fotograf: Stefan Segolson

Veckan före min 25-årsdag, i september 1997, klippte jag slutligen av de återstående hårtestarna och rakade bort stubben som blev kvar. Det låter kanske lite konstigt, men det kändes som en krafthandling. På något vis hade jag accepterat håravfallet. Jag var verkligen inte glad över situationen, men jag hade accepterat den. Varför är det viktigt att acceptera situationen? För mig handlar det om följande:

Så länge som jag "slåss mot" situationen och desperat hoppas att håravfallet ska avstanna och håret växa tillbaka, så blir varje dag som det inte sker en besvikelse, en sorgedag. Mitt liv hade då blivit fokuserat på vad jag inte hade, istället för vad jag hade. Jag hade blivit fokuserad på förlust, snarare än på de sakerna i mitt liv och inom mig själv (och, för den delen, vad gäller utseendet också) som fortfarande var mina att njuta av, vara glad över, att uppleva till fullo, att vara tacksam över.

Med andra ord, med acceptans kommer en känsla av frihet och en förmåga att se framåt snarare än bakåt. Det innebär inte att jag inte var ledsen. Jag var förtvivlad. Återigen handlade det inte bara om håravfallet, det handlade om de misslyckade förhållandena. Minns ni killen som jag var så himla kär i under våren samma år? Han kom tillbaka och slogs stenhårt för att få mig tillbaka under sommaren. Jag litade inte på honom. Faktum är, att om jag ska vara helt ärligt handlade det väl egentligen inte om att jag inte litade på mig själv, men det förstod jag inte riktigt då. Jag stötte bort honom. Han gav sig inte. Då var jag elak mot honom. Jättetaskig. Så till slut slutade han ringa. Jag var lättad, jag kunde inte vara tillsammans med någon just då. Jag behövde få vara i fred för att reda ut tankar, känslor och rädslor. I och med det gick jag in i en lång period av självvald ensamhet (nästan tre år). Det tog månader innan jag ens tog en paus för att släppa ut tårarna och påbörja processen att reda ut saker och ting på allvar. Jag ska skriva mer om det där och försöka besvara några av de vanligaste frågorna om perioden precis efter håravfallet i ett kommande blogginlägg. Jag kommer också att skriva om hur andra reagerade och hur jag hanterade håravfallet utåt respektive privat – och besvara alla de där frågorna jag vet att många har vad gäller håravfall. Håll utkik!

Avslutningsvis kan jag säga att jag idag, i april 2009, fortfarande inte har fått tillbaka något hår. Då och då växer det ut några strån på huvudet. Någon enstaka gång har det dykt upp någon enstaka ögonfrans. Men bara någon enstaka, ingen riktigt återväxt. Statistiken säger att ju mer hår man tappar, och ju längre man är utan hår, desto mindre chans att man får håret tillbaka. Även om jag så klart skulle tycka det var trevligt att få håret tillbaka, så räknar jag inte med att jag kommer att få det. Och det är helt okej. För att läsa mer om hur jag till slut nådde den där djupare acceptansen av håravfallet: läs kommande blogginlägg.