Med på Driftig.nu

För en tid sedan hade jag äran att få delta i Drift.nu's avdelning "Tre snabba". Du kan hitta mina svar här.

Kändisar utan silikon, botox, restylane etc.

Jag fick nyligen ett artikeluppdrag som, utöver rena träningstips, också ska innehålla miniintervjuer (tre korta frågor) med tre kändisar om just deras respektive sport. Nu råkar jag vara rätt usel på kändisar, så den biten var redan till att börja med lite av en utmaning, men skam den som ger sig: jag slängde ut en fråga till vänner och bekanta på Facebook och vips hade jag mängder med förslag. Först då insåg jag till fullo hur knepigt det här med att hitta tre lämpliga kändisar faktiskt är. Inte för att förslagen var dåliga i sig.Flera av förslagen gällde personer som, utöver att vara kända sångerskor, programledare, skådespelare etc. också är kända för att vara mycket vältränade. Som hittat, eller hur? Tyvärr inte alls. Över 75 procent av förslagen gällde personer som antingen lagt in silikon (eller dylikt) i brösten, sprutat in Botox eller Restylane i ansiktet, eller gjort andra former av skönhetsingrepp – och eftersom jag personligen är emot det annat än i medicinskt påkallade fall, så vill jag inte bidra till att den typen av kändisar får mer utrymme i media.

Ytterligare några av de föreslagna kändisarna strök jag på grund av att det redan skrivits för mycket om dem och deras favoritfyskaktivitet, alternativt att de när de nämnt sin träning i mediasammanhang tidigare bara pratat om den i samband med viktnedgång och utseende, så att man får känslan att de tränar för att de "måste" och inte för att de faktiskt älskar det och verkligen tycker att det är skönt. Jag inser att många kändisar kanske "måste" se vältränade ut för att bli maximalt framgångsrika inom sitt valda yrke, men nog måste det finnas några som skulle träna även om de nu inte var artister, skådisar eller liknande?

Sådär fortsatte det. Jag kunde komplettera listan med tips på fler kändisar, men strök dem nästan lika fort då jag efter lite research eller insiderinformation kunde konstatera att de opererat sig eller tagit till diverse fuskmetoder för att uppnå det önskade utseende. Kalla mig kinkig, petig eller vad som helst, men eftersom jag är medveten om vilken enorm makt media har så tycker jag det är enormt viktigt vilka kändisar man låter synas och höras i sådana här sammanhang. Det får inte bara handla om kropp, om att vara snygg – en sund grundinställning till träningen måste finnas där om jag nu ska skriva om en kändis.

Till slut fick jag ihop en lista trots allt. En intervju är gjord (tack NE!) och jag väntar på besked från två tillfrågade, plus att jag har några bra "reserver" om förstahandsalternativen skulle tacka nej. Dock kan jag inte låta bli att känna mig nedslagen över insikten om hur många kändisar som känner sig tvingade att "fixa till sig" på olika sätt. Jag frågar mig:

1) Blir man verkligen en sämre programledare, sångerska, inredare, chefredaktör och så vidare för att man har några rynkor eller för att man råkar ha små bröst?

Det svaret är enkelt: Naturligtvis inte. 

2) Blir man mindre "anställningsbar" som artist, skådis, programledare (eller på annat sätt medverkande i teve) för att man har några för sin ålder helt normal rynkor? 

Kattis Ahlström nämnde helt kort att man som programledare inte "får" vara rynkig, i samband med att hon intervjuade mig, Josephine Myrén och Åsa Nilssone om utseende/identitet/självkänsla i Kattis & Co den 21 april i år (det förinspelade inslaget med mig finns här, för att se hela programmet se TV4 Anytime). Är det verkligen sant? Kanske – men också för att de kvinnor (och män) som opererar sig på olika sätt faktiskt "godkänner det". Ingen har de facto blivit tvingad till något, de menar alla att de "känt att det blivit svårare sedan de blivit äldre". Hur mycket är ren inbillning och handlar egentligen om rädsla eller osäkerhet inför det egna åldrandet hos dessa personer? Hur mycket handlar om bristande självkänsla hos dessa kändisar?

Kattis Ahlström

Bild från www.kattisoco.se

Kattis har skrivit en bra krönika här om detta med utseendefixering och vårt eget ansvar för att göra något åt de snedvridna och fullständigt sjuka ideal som råder idag. Jag håller med om mycket av det hon skriver, om än inte allt. Exempelvis handlar våra liv inte, anser jag, om att leva upp till andras förväntningar på oss, vare sig det handlar om yttre eller inre. Jag menar, vad förväntar man sig till exempel av mig baserat på mitt utseende i fråga om min yrkeskompetens som journalist och författare? Eller i fråga om hälsa, träning och kost? Och viktigare: på vilket sätt måste jag leva upp till andras förväntningar? Ibland är förväntningarna fel och då skiter jag i dem. Jag tänker inte försöka leva upp till någon förväntning som är felaktig, som bygger på något jag inte är. Men också: jag tänker inte låta mig begränsas av andra förväntningar, jag ämnar (och tror mig vara fullt kapabel att) gå så långt jag själv önskar inom de råden jag väljer, oavsett vad andra tror om min förmåga. Men det är en parentes i sammanhanget. Kattis skriver, 

"Jag tror att det bästa vi kan göra för dem [våra barn] är att ge dem den trygghet som krävs för att klara av det klimat vi faktiskt skapat åt dem. Och påminna dem och oss själva om att det bland annat bröstförstoringar och enorma läppar faktiskt finns en mängd underbara och begåvade människor som får massor med utrymme alldeles oavsett om de är feta, fula, smala eller vackra."

Så sant – och därför vill jag börja med några sådana påminnelser i det här blogginlägget. Fler kommer efter hand, det lovar jag.

Agneta Sjödin

Fotograf: Jann Lipka

Agneta Sjödin skriver klokt om just detta med utseendehets och kända kvinnors skönhetsoperationer här. Jag håller helt med Agneta om att ansvaret inte bara ligger hos tevechefer (rolltillsättare, skivbolagschefer...) och hos publiken (teve-, film-, konsert-, resp. skivköparna) utan också hos alla de programledare (skådisar, artister...) som väljer att operera sig, spruta in Botox, Restylane och allt vad det nu är. Någon bättre programledare/artist/skådis blir man garanterat inte på grund av operationerna och "fixelitrixandet". Däremot blir man en betydligt sämre förebild för andra kvinnor (resp. män, men detta med skönhetsoperationer och fixerlitrixande är ju fortfarande betydligt vanligare bland kvinnor) eftersom man visar att man känner att man inte duger och att man inte litar på sin egen kompetens och egen förmåga att lyckas ha en framgångsrik karriär även sedan man blivit äldre.

3) Blir någon någonsin vackrare av operationer, Botox och Restylane?

 Jag hör till dem som med bestämdhet menar att man inte blir det. Jag tycker inte dessa kvinnor (och män) ser yngre ut – jag tycker de ser opererade ut. Även när operationerna gjorts av landets eller världens främst skönhetskirurger. En mogen kvinna eller man utan rynkor ser inte ung ut, hon/han ser konstig ut. Onaturlig. En supersmal kvinna med jättelika bröst ser inte kvinnlig ut, hon ser onaturlig ut hon med. Och onaturligt är, om ni frågar mig, helt enkelt inte snyggt.

Jag tycker det är så tragiskt att rynkor anses som något fult och icke önskvärt. För mig är rynkor ett tecken på ett liv som levts, livserfarenhet, mognad. En kvinna (eller man så klart) som bär sina rynkor med stolthet är så oerhört mycket vackrare än en som ser "dragen" ut. En sådan kvinna (eller man) utstrålar självkänsla, att hon (eller han) är bekväm med sig själv och i sig själv. Jag kan på rak arm komma på flera bra exempel. 

Åsa Nilsonne

Fotograf: Ulla Montan

 Åsa Nilsonne, psykiatier och professor i medicinsk psykologi och därtill deckarförfattarinna, tycker jag är en otroligt tjusig kvinna. Dessutom en förebild på mängder av områden: kompetent inom psykiatri/psykologi och därtill en duktig föreläsare och författare.

Stina Lundberg Dabrowski

Fotograf: Carl-Johan Söder

Stina Lundberg Dabrowski

Pressfoto från Dramatiska Institutet

Stina Lundberg Dabrowski, som utsetts till såväl "Tidernas programledare" som "Århundradets kvinnliga programledare", är en annan viktig förebild för mig. Fantastisk intervjuare som också vunnit Stora Journalistpriset, Hylandpriset, för att bara nämna ett par utmärkelser. Dessutom är hon professor i teveproduktion. Och rynkorna? Ja, de får henne snarast att se klok, livserfaren och stark ut, tycker jag.

Anne Lundberg

Foto: Johan Söder

Anne Lundberg, journalist och känd som programledare för bland annat Antikrundan samt som julvärd i teve samt aktuell med egen talkshow i SVT1 i sommar, är ytterligare en härlig förebild. Det är underbart när människor vågar vara sig själva!

Samtliga dessa kvinnor visar med all önskvärd tydlighet att det visst går att bli kändis utan att förstora brösten, spruta in kemikalier i läppar eller rynkor, eller suga bort fett. De visar att man visst kan bli, och förbli, framgångsrik genom sin kompetens och med sitt naturliga utseende, oavsett ålder. Fram för fler fina förebilder som dessa kvinnor!

Närvarande i livet

Med V, när han fortfarande var bebis.
Med J, när han fortfarande var bebis.

Häromdagen läste jag en artikel om en person som drabbats av samma typ av håravfall som jag har. Hon beskrev det som att livet på flera sätt tog slut när håret föll av. Och visst: medan man fortfarande befinner sig i chocktillståndet (för det får man väl ändå lov att beskriva det som) som ofta följer på ett fullständigt håravfall, så är det som om vissa delar av livet stannar upp. Förhoppningsvis helt kort, för egentligen går ju livet vidare i allra högsta grad. Att hänga kvar vid sorgen och saknaden för länge blir då på sätt och vis att stå utanför livet ett tag. För min del var den insikten en del av det som hjälpte mig att acceptera håravfallet och hitta ett sätt att leva med. Hur då? Jo, jag visste ju att jag i allra högsta grad vill vara närvarande i livet. Det fanns så oerhört många saker jag ville göra, prova på, uppleva (och det gör det förstås fortfarande). Tack vare mitt jobb som journalist och en rejäl portion nyfikenhet (plus lite tur här och var) har jag fått möjlighet att uppfylla drömmar och göra saker som jag förvisso aldrig drömt om men nog så gärna ville göra ändå när chansen ändå fanns där. Med bilderna överst (tillsammans med mina söner, när de var bebisar: någon större upplevelse än att bli förälder finns det ju inte) och bilderna som följer vill jag ge några konkreta exempel på att livet inte behöver bli det allra minsta sämre bara för att man råkar ut för en dramatisk utseendemässig förändring. Samtliga dessa bilder är tagna efter att jag tappade allt mitt hår (även om diverse hjälmar gör det lite svårt att se ibland). 

"Surfning" i Åre fors. Hur underbart som helst – vilket för övrigt står skrivet i min ansikte, inser jag nu. Fotograf: Greger Norrevik

I en grotta någonstans utanför Kiruna. Fotograf: Dan Kullberg

Snöskolöpning på en glaciär på Island. Fotograf: Greger Norrevik

Här håller jag på att klä på mig en G-dräkt för att få flyga SK-60 ("skolplanet" som Flygvapnets piloter tränar i innan de flyger JAS Gripen). Jag påminner en hel del om en Michelingubbe i vardande här, vilket beror på att när den här bilden togs, så fanns det bara två färdigutbildade kvinnliga piloter för den här flygplanstyperna i Sverige och ingen av dem på just den här flygbasen. Jag fick således låna en G-dräkt av en av de manliga piloterna där och han var kanske nåååågot längre och muskulösare än vad jag var. Fotograf: Mj Håkan Brandt

På väg ut till planet. Eftersom jag inte vet om herrarna som är med på bilden vill få sina namn utsatta här i bloggen så nöjer jag mig med att tala om att killen till vänster var den som gav mig den obligatoriska "om allt går åt helvete och du behöver skjuta ut dig så gör du så här-genomgången" och killen till höger är piloten som jag skulle få flyga med. Jag var nådigt nervös här, för piloterna som fanns på plats hade roat sig med att skrämma livet ur mig under timmarna innan genom att berätta historier om hur andra journalister som varit med och flugit hade spytt ner sig antingen under flygturen eller efteråt. (Det var mest historier, fick jag reda på efteråt. Och jag mådde prima både före och efteråt. Möjligen lite väl hög av upplevelsen då. :-D) Fotograf: Mj Håkan Brandt

Bara minuter kvar till takeoff. En stund senare fick jag prova på "vagga", loopar och tvära svängar – upp till 4 G (för att få testa att flyga i upp till 8G måste man ha genomgått ytterligare tester, inklusive tagit en sväng i en "centrifug"). Utan tvivel en av mina häftigaste upplevelser någonsin. Man kanske skulle ha blivit pilot istället? Fotograf: Mj Håkan Brandt

Känner ni Rudy?

Rudy Reyes, än så länge mest känd för att han spelar sig själv i HBOs miniserie Generation Kill, baserad på Evan Wright's bästsöljande bok med samma namn och på en serie artiklar i Rolling Stone magazine (läs del 1 här, del 2 här och del 3 här), där Wright rapporterar om de första veckorna av Irakkriget som han tillbringade följandes en grupp elitmarinsoldater. Serien går på SVT just nu och en av huvudrollerna, som Sgt. Brad "Iceman" Colbert, innehas av svenske Alexander Skarsgård, om du på något vis skulle ha lyckats missa det. Men nu var det Rudy vi skulle tala om. Numera är Rudy en framgångsrik personlig tränare, eftertraktad motivationstalare, författare till en bok (som jag tyvärr inte får avslöja några detaljer om än, men håll utkik här så lovar jag att återkomma så fort jag får ta bladet från munnen), värd för sin egen serie med träningsdvd:er (kommer senare i år, jag lovar att berätta när de släpps) och dessutom, som jag snart insåg när jag hade privilegiet att får intervjua honom för ett tag sedan, en riktigt trevlig kille med några fräscha och vettiga idéer om vad träning handlar om, eller borde handla om. Framför allt så gillar jag hans fokus på prestationsinriktad träning i motsats till utseendedriven träning (träning fokuserad på att uppnå ett visst utseende). Det är klart att man kan argumentera att det är ju lätt att säga för honom, som ser så bra ut (och ja, jag inser att det förmodligen är dagens underdrift... eller veckans... eller årets :-)). Men faktum är att prestationsdriven träning, utförd på Rudys vis, kommer att ge de önskade utseendemässiga resultaten också. Poängen är att du får så mycket mer än utseendet. Träningspass a la Rudy kommer att göra dig stark, snabb, kraftfull, ge dig god uthållighet, flexibilitet, smidighet och spänst, och mycket mer. Och det bästa? Du kommer att ha superkul. Du kommer aldrig att bli uttråkad, eftersom en del av konceptet går ut på att utföra en mängd olika typer av träningspass och träningsformer.

Inte övertygad? Ta en titt på honom och betänk sedan följande: Rudy tränar aldrig mage. Det behöver han inte, eftersom de olika träningspassen han kör ger honom all magträning han behöver – och lite till. Den höga intensiteten håller fettet borta. Visst äter han en rimligt sund kost till vardags, men Rudy erkänner gärna att han älskar glass, jordnötssmör och mojitos, så han är inte en av de där extrema-på-gränsen-till-galna fitnesstyperna heller.

Rudy inspirerar mig verkligen (och jag ska strax förklara varför). Med tanke på att jag pratar med och intervjuar en mängd proffs inom hälso- och fitnessbranschen, världen över, mest hela tiden så är det något av en prestation. Jag har skrivit om hälsa och träning i över 15 år nu och det krävs en hel del för att imponera på mig eller inspirera mig numera. Men jag blev nyfiken på att prova de övningar som Rudy visade mig (intervjun gjordes via Skype videochatt) och jag lade in några av övningarna i mitt eget träningsprogram redan följande dag. Nu, ett par månader senare, kan jag garantera att det fungerar. Och det är kul. Utmanande, men så givande. Du kan kolla in några av övningarna här (enbart kroppen som motstånd) och här (övningar med hantlar). Om du tränar på gym kommer du att hitta några fräscha idéer här (kabelmaskinsträning) och här (cardio/intervaller). Naturligtvis kommer du att hitta betydligt fler övningar på Rudys kommande fitnessdvd:er.

Så vad är det med den här killen som är så inpirerande? Till att börja med: hans energi. Återigen, att imponera på mig med energi är faktiskt lite av en prestation. Jag ska förklara: I hela mitt vuxna liv har jag konstant fått höra av andra att Du har så mycket energi! Flera olika personer, oberoende av varandra och utan att ens känna varandra, har börjat kalla mig för Duracellkaninen eller Duracell rätt och slätt. Många har sagt åt mig att jag är så energisk att de blir trötta bara av att titta på mig. Eller att jag är energisk att det är irriterande. Jag har fått höra att jag är som en mänsklig variant av en energidryck, någon av de mer bubbliga varianterna. Dessutom reflekterar mitt sätt att röra mig min energinivå, på gott och ont. En gång skulle jag hålla en föreläsning på en stor hälso- och fitnessmässa och bar då ett headset för att höras i den stora salen. En trådlös variant – men trots det flöd headsetet av mig inte en, inte två utan tre gånger under föreläsningen. Jag? Jag var bara jag. Okej, så jag använder mina händer en hel del när jag pratar. Och ja, jag for upp och ner på golvet några gånger för att demonstrera övningar. Men det är ju så jag är. Jag gjorde min grej. Efteråt var ljudkillen road (som tur var, för jag trodde han skulle vara arg på mig för att jag fått hans utrustning att flyga och fara, även om det inte var meningen). Han sa att om jag skulle komma dit fler gånger fick jag ringa honom innan så att han kunde skaffa specialutrustning. Jag är inte säker på om han planerade att binda fast mig vid en stol eller limma fast mina skor i golvet, dock. Vad gäller min energinivå och mitt rörelsemönster, så börjar du säkert få en uppfattning om vad jag menar.

Denna utläggning för att kunna ge er en bättre idé om Rudy. Den här killens energinivå är som min gånger tio. Eller gånger 100. Om du tycker att min energinivå är irriterande kommer du att hata honom. Nej då, skojar bara – du kommer att älska honom. Du kommer inte att kunna låta bli. Hur så? Till att börja med har han humor och självdistans. Kolla bara på det här videoklippet med honom och hans kompis Sal Alvarez. Sedan är han i besittning av en barnlik oskuldsfullhet och en kärlek och lust till livet som är vansinnigt inspirerande och medryckande och på samma gång rätt otrolig med tanke på vad han gått igenom (se Generation Kill på TV eller dvd, och läs om hans bakgrund här, så förstår du vad jag pratar om – och betänk då också att han var i Irak i två omgångar till efter den som skildras i Generation Kill och att han beskrev dessa perioder för mig som Generation Kill gånger tre, eller till och med gånger tio av och till). Sedan är han helt enkelt en supertrevlig kille som drivs av en enorm passion för att hjälp andra uppnå bättre hälsa och trivas bättre med sig själva. Om du vill bli inspirerad så har du en given källa här. Han kommer att få dig att svettas, han kommer att få dig att utmana varje gräns du någonsin satt upp för dig själv, och han kommer att få dig att skratta. Njut!

Andras reaktioner på mitt håravfall

Okej, snart lovar jag att sluta tjata om alopeci här (på ett tag i alla fall), men eftersom det är aktuellt nu med tanke på att Kattis & Co-reportaget sändes tidigare i veckan, så ska jag skriva några saker till om det idag. Temat den här gången är, som ni ser av rubriken, andras reaktioner på mitt åravfall. Jag har redan diskuterat det lite grand i tidigare inlägg, men här tänkte jag fokusera på de starkare och i vissa fall konstiga eller knäppa reaktionerna.

På badhuset

Något år efter att jag tappat allt mitt hår befann jag mig på badhuset för att simma. Jag tror jag bar simmössa bara för att kunna simma så "obemärkt" som möjligt (när jag tränar vill jag vara ifred och inte prata med någon), men i dusch- och omklädningsrummen gick jag förstås utan. Redan i duschen märkte jag tydligt hur andra tittade. Det var klassikern, "blicken råkar svepa förbi, personen blir överraskad eller chockad och gör en "double-take" för att sedan väldigt demonstrativt anstränga sig för att inte titta åt mitt håll", vilket jag antar är något som folk gör av artighet, "man ska inte stirra", ni vet. Den reaktionen är begriplig, fast jag skulle hellre se att folk betedde sig mot mig som mot vem som helst. Man ställer sig inte och stirrar på någon (om man är rimligt bevandrad i hur man bör bete sig då), men man går inte omvägar runt personer, eller går i sidled med ryggen mot en person som har ett annorlunda utseende. Tycker jag, då. 

Nå, det var inte bara den reaktionen jag tänkte berätta om. Väl i omklädningsrummet är det tomt sånär som på mig och en mamma med sin lilla dotter. Lilltjejen gör precis som barn brukar göra: tittar storögt, viker inte med blicken ens för en sekund. Sedan frågar hon sin mamma högt och tydligt:

– Mamma, varför har tanten inget hår?!

Mamman hyschade generat på sin dotter och väste även något om att hon inte skulle stirra. Mamman gjorde precis så som vuxna oftast gör och undvek nogsamt att titta åt mitt håll. Jag övervägde om jag skulle svara flickan, ge henne en enkel förklaring, men mamman verkade så besvärad av situationen att jag lät bli, och så fort jag var färdig gick jag ut. Jag hade en känsla av att mamman också undrade, inte minst om jag kanske hade något smittsamt och varför jag i så fall befann mig på badhuset. Men kanske var hon helt enkelt besvärad.

Vad tänker jag om den situationen? Först och främst att barn är så härligt raka och ärliga. Varför slutar vi vara så? De flesta har inte kalt huvud, framför allt inte unga kvinnor i 25-26-årsåldern (okej, flickan kallade mig förvisso tant, men det kan jag ha överseende med :-)). Alltså undrar man. Alltså frågar man. Enkelt, eller hur? Uppenbarligen inte. Det som stör mig är emellertid att det inte kommer något bra ur hyschandet. Antag att jag hade varit sjuk och tappat håret på grund av en cellgiftsbehandling till exempel. Det kanske inte är så roligt att prata om, men hade jag varit så besvärad av den situationen att jag inte ens hade velat besvara frågan, så hade jag väl knappast befunnit mig på badhuset, där man ju faktiskt visar sig naken och delvis naken i dusch- och omklädningsrummen. Alltså: ge mig chansen att förklara, ge mig chansen att tala om huruvida jag vill berätta eller inte, om ni nu undrar. Jag blir inte ledsen, jag blir inte arg, och jag kommer inte att ge mig in i en lång harang om alopecin eller mig själv. Jag tycker ärligt talat det är lätt långrandiga teman. :-) Men hellre få chansen att berätta än att det hyschas eller gås omvägar omkring mig. Hellre få chansen att lugna andras oro eller rädsla, eftersom de känslorna uppenbarligen gör andra så obekväma.

Rheinfall

Rheinfall är ett känt turistmål här i Schweiz, eftersom det är Europas största vattenfall räknat efter volymen vatten som passerar vattenfallet per år. Kort efter att vi flyttat hit 2006 befann jag mig där tillsammans med mina svärföräldrar och min äldste son (yngste var ännu inte född). Vi går omkring där och kikar på och fotograferar vattenfallet ur alla vinklar, precis som alla andra turister. Efter ett tag märker jag att en kvinna verkligen stirrar på mig. Eftersom jag till vardags inte ens tänker på att jag inte har hår, jag är så van vid det och ingen brukar reagera något särskilt så länge jag bär en snusnäsduk eller sjal på huvudet (vilket jag också gjorde vid det här tillfället), så började jag efter ett tag undra vad det var som var fel. Ögonen gick i kors när jag försökte se om jag hade någon svart fläck på näsan. Jag speglade mig lite i glaset på en informationstavla för att se om jag lyckats dra bort makeupen som ska fejka ögonbryn och ögonfransar (om jag till exempel lyckas dra bort färgen som ska fejka ett av ögonbrynen ser jag ju faktiskt lite konstig ut). Nej, allt var normalt. Jag hade inte mens, skulle inte ha mens just då heller, så jag kunde inte gärna blött igenom byxorna, men kanske hade jag lyckats sätta mig i fågelskit eller målarfärg utan att märka det? Nej, inte det heller. Konstig kvinna, vad tusan stirrade hon på mig för? En stund senare kom hon fram till mig:

– Excuse me, I just have to ask you, are you okay? How ARE you? Do you speak English? frågade hon på bräkig amerikanska.

– Jodå. Och jo tack, bara fint. Hur är det själv? svarade jag förvirrat (och samtalet höll ju på engelska, men jag återger det på svenska fortsättningsvis).

– Är det säkert att du mår bra?

– Ja, allt är toppen. Hur så? undrade jag, som inte för mitt liv kunde begripa varför hon uppenbarligen trodde att jag mådde dåligt. Inte såg jag sjuk ut?! Jag tänker som sagt inte på mitt håravfall i vardagen och folk brukar inte reagera om jag inte går helt barhuvud, så jag fattade ingenting. Fast jag märkte ju att hennes blick hela tiden flackade mellan mitt ansikte och toppen av mitt huvud, så några sekunder senare trillade poletten ner.

– Ah, du menar mitt håravfall. Nej, nej, det är inget farligt. En autoimmun grej bara. Jag är inte sjuk eller så, inget är fel, jag har bara råkat tappa håret. Det är inte så att jag går på cellgiftsbehandling för cancer eller så, utan det är bara håret som fallit av. Jag har haft det här sedan 1997, så jag tänker inte ens på det längre. Och jag mår toppen, det är inget fel på min hälsa, förklarar jag glatt.

Kvinnan ger sig inte:

– Men det är ju en KATASTROF!

Här vet jag inte riktigt hur jag ska reagera. När folk direkt eller indirekt talar om för mig att mitt håravfall är en katastrof, så blir jag lite sur. Både för egen del (jag ser det inte så själv) och rent allmänt: hur tusan kan man säga att alopeci som inte ens skadar något i kroppen och inte heller gör ont är en katastrof, när det finns så många verkliga katastrofer i världen att engagera sig i. Men nu hade jag ju ingen större lust att gräla med en amerikansk, uppenbarligen lite korkad turist, så jag svarade något i stil med,

– Nej då, det är ingen fara. Jag har haft det länge, jag är van, jag tänker inte ens på det och jag är inte ledsen över det.

– Men du måste ju vara JÄTTELEDSEN?! Alltså, Gud sa till mig att jag måste prata med dig, sa amerikanskan.

Okej, folk brukar inte säga att Gud sagt åt dem att prata med mig, så där blev jag ju lite ställd. I ögonvrån såg jag att mina svärföräldrar höll på att få en skrattattack samtidigt som signalerade till mig att de skulle ta med sonen och gå vidare mot en annan del av området.

– Är du kristen? fortsatte kvinnan innan jag fick mål i munnen.

Här fick jag ju tillstå att nej, det är jag inte.

– Vad är du då? undrade hon.

Jag hade god lust att säga att det hade hon ju faktiskt inte med att göra, men nu ville jag ju inte gräla med en amerikansk turist (som dessutom var del av ett större sällskap av likaledes halvgalna, fundamentalistiska nykristna, skulle det snart visa sig) så jag svarade något om att jag är en ateist som tror på den gyllene regeln, som ju är gemensam för samtliga större religioner, och med stark dragning åt den mer filosofiska delen av buddism (även om jag är en oroare av stora mått och därmed en rätt usel buddist i praktiken). Den amerikanska kvinnan lyste upp:

– Men nu förstår jag varför Gud sa åt mig att jag måste prata med dig! Han vill visa dig sitt mirakel genom mig!

Det brukar folk inte heller säga till mig, så jag var för en gångs skull svarslös. Situationen var så absurd att jag bara stod där och inte riktigt visste hur jag skulle reagera.

– Får jag be för dig? frågade kvinnan, som onekligen inte saknade mål i munnen.

– Öhum, det kan du väl få, svarade jag och tänkte, "Ah vad skönt, nu kan hon inkludera mig i sin 'Fader Vår' vid sängkanten ikväll och jag kan springa härifrån". Men nej, så lätt skulle jag minsann inte komma undan. Kvinnan kallade på sin man och ett par vänner från Nykristna Klungan som stod runt omkring. De fattade varandras och mina händer och lyfte dem i axelhöjd. Alla utom jag slöt sina ögon, och kvinnan började messa. Bönen gick något i stil med följande:

– Käre Gud, vi står här för att be för Camilla [hon hade frågat mig om mitt namn precis innan], som du sade åt mig att ta kontakt med. Hon är ännu inte en i Din skara, men vi ber dig att ändå visa henne Ditt mirakel så att hon må tro på Dig. Oh käre Gud, visa henne Din styrka, visa henne Din makt genom att låta hennes hår börja växa igen. Hjälp henne ur denna katastrof, skänk henne hennes hår tillbaka....

och sedan följde en lång rad olika tacksägelser och trosbetygelser. Jag visste inte riktigt om jag skulle skratta åt den fullständigt absurda situationen eller om jag skulle gråta och därtill bli ursinnig på amerikanskan och hennes polare. Inte nog med att hon återigen kallade min situation för en katastrof, vilket det inte är och aldrig har varit, och att hon därigenom visade sin totala brist på känsla för vad som verkligen är katastrofer – hon lyckades även förväxla Gud (om hon eller han nu finns) med jultomten (om det nu inte är en och samma person, fast ju den biten betvivlar jag starkt ;-)). Dessutom: insåg hon inte själv vad det var för en jäkla skitgud hon trodde på, om denne gud på allvar skulle ha prioriterat att får mitt hår att växa (vi antar här för enkelhetens skull att denne gud besitter jultomteförmåga att skänka önskade presente) över sådana garanterat mer pressande och katastrofala tillstånd som krig, svält, misshandel och tortyr av alla de slag, och miljöförstöring? En sådan gud skulle i alla fall jag inte ha mycket till övers för.

Alltså, det är klart att jag fattar att kvinnan menade väl. Dessutom är det så här i efterhand en ganska rolig historia att återberätta, även om den samtidigt är sorglig och skrämmande (med sådana här korkskallar i befolkningen börjar man plötsligt fatta hur det kommer sig att personer som Bush kan röstas till makten, och hur en dumskalle som Palin ändå kan tilltala så många, för Palin verkar ju ha mycket gemensamt med den idiotiska kvinnan som dök på mig vid Rheinfall i fråga om värderingar och allmänt koll på läget...). Jag antar att vi också, eftersom jag inte fick tillbaka något hår efter den där händelsen, kan sluta oss till att jag är en förtappad själ. ;-) Nåväl, denna förtappade själ vill hur som helst å det bestämdaste protestera mot antagandet att alopeci är en katastrof. Det är det inte. Att tappa allt sitt hår är en dramatisk förändring och visst, man sörjer sitt hår. Men det är bara en utseendemässig förändring och livet blir faktiskt inte sämre, det behöver inte ens bli annorlunda om inte själv väljer det. 

Jag sliter det hår jag inte har i ren frustration över reaktioner som denna. Antag inte att det är en katastrof för mig – fråga! Och vänligen, lyssna på svaret. Se mig ögonen, se hur de glittrar av glädje. Se på hur jag rör mig, lyssna på min röst: glädjen, livslusten, hälsan finns där, det går inte att ta fel. 

Amerikanskan insisterande på att det är en katastrof som jag måste räddas ur är förstås en mycket ovanlig reaktion. Däremot har jag då och då fått höra kommentarer i stil med "Du är så stark, om det hände mig - om jag tappade allt mitt hår - så skulle jag bara lägga mig ner och dö!". Jag tror inte att folk egentligen menar det och även om de gör det, så säger det ju mer om deras självkänsla än om mitt utseende, faktiskt. Ingen – INGEN – har sagt att de tycker att jag är ful. Det är inte varit någon brist med män som flirtat med mig och visat intresse för mig sedan jag tappade håret. Ingen har de facto reagerat som om de tyckt att mitt håravfall varit en katastrof, även om de indirekt sagt att de skulle uppleva det så själva. Jag har inte behandlats sämre, varken privat eller i mitt yrke, på grund av håravfallet. Så kom igen, sluta anta att det är en katastrof!

Ryktet om min död är något överdrivet

Följande reaktion kom till min kännedom medan jag fortfarande arbetade som chefredaktör för tidningen Fitness. Eftersom jag fortfarande inte var helt klar över hur jag själv kände inför håravfallet och hur jag ville och skulle hantera det i olika situationer, så hade jag inte sagt eller skrivit något om det. Att göra en grej av det var aldrig aktuellt, för redan då ville jag tydligt markera att utseendet faktiskt inte är så viktigt som vi inbillar oss – det är viktigt, men det har inte den enorma betydelse vi ofta tenderar att inbilla oss – inte ens om en markant utseendemässig förändring sker mot vår önskan. Fast till slut blev det ohållbart. På omvägar fick jag höra att det spekulerade i branschen kring vad jag hade för sjukdom och när det kunde bli aktuellt att söka min position som chefredaktör, ja när jag kunde väntas trilla av pinn helt enkelt.

Vad tänkte jag då? Åh, jag var så arg! Så sur! Så besviken! Någon av ryktesspridarna och spekulanterna på min position hade kanske kunnat tänka sig att fråga mig innan de börja beräkna när jag skulle dö? För ryktet om min förestående död var ju, minst sagt, något överdrivet. Jag berättar om det här nu för att andra som lever med alopeci, och framför allt då nyligen drabbats av håravfall, ska slippa dylika reaktioner. Fråga om ni undrar. Det är så himla enkelt. Det värsta som kan hända är att den drabbade svarar att hon eller han inte vill prata om det och inte vill berätta vad det handlar om (skulle det röra sig om allvarlig cancer är det ju betydligt känsligare). Mer troligt är att personen i fråga tycker det är skönt. Då får man det ur vägen, liksom. Om du inget säger, antar jag att du är helt okej med situationen och inte oroar dig. Kan jag minska din oroa och göra dig mer bekväm genom att berätta så gör jag gärna det. Men spekulera inte bakom min rygg, för det gör mig fullständigt vansinnig.

Information om alopeci

Det som orsakar mitt håravfall är ett autoimmunt tillstånd som kallas alopecia areata i sin lättaste grad (fläckvis håravfall), alopecia totalis i sin medelsvåra grad (man tappar allt hår på huvudet men har kvar ögonfransar, ögonbryn och kroppsbehåring) eller, i den allvarligaste formen, den som jag har, alopecia universalis (när man tappar allt hår på hela kroppen). Jag använder termen "tillstånd" snarare än sjukdom, eftersom man faktiskt inte är sjuk i egentlig mening: ingenting i kroppen tar skada, det gör inte ont någonstans (eller ja, man kan uppleva lite ömhet i hårbottnen precis när håret håller på att trilla av ibland, och så kan det förstås göra ont rent själsligen/emotionellt innan man accepterat läget och lärt sig hantera det, men jag syftar är på rent fysisk smärta), och det är inte smittsamt. Exempel på andra autoimmuna tillstånd, som alopeci också är besläktat med, är allergier, psoriasis, atopiska eksem, samt vitiligo.

Orsaken till alopeci av det här slaget (det finns även andra former, till exempel androgen alopeci, där orsaken till håravfallet är en hormonrubbning) sitter i generna och anlaget till alopeci är ärftligt, även om man inte måste få det. Eftersom alopeci är besläktat med andra autoimmuna tillstånd ökar risken att man ska drabbas av alopeci om någon i släkten har ett eller flera autoimmuna tillstånd, även om de inte ar just alopeci. Vad som triggar igång alopecin, alltså vad som gör att det där genetiska anlaget till alopecin faktiskt "går igång" så att håret börjar fall av vet man inte än. Det finns många teorier, men inget har några entydiga bevis. Exempelvis har man spekulerat i att stress kan trigga igång alopeci (det går även att tappa håret enbart som en reaktion på stress, utan att man har det genetiska anlaget för alopeci, och i det läget växer håret tillbaka så fort livssituationen normaliseras och man inte längre är lika stressad; sådant håravfall brukar också yttra sig som att håret tunnas ut generellt, snarare än att man drabbas av enskilda fläckar, även om det också kan förekomma) men det är inte så att OM man nu var stressad när håravfallet startade, så kommer håret tillbaka när man slutar känna sig stressad. Det kan också röra sig om livsstilsfaktorer, att man drabbas av ett i sig helt normalt virus (som ett förkylningsvirus) men att detta påverkar en annorlunda på grund av att man har det är genetiska anlaget för alopeci. Ja, det finns många tänkbara faktorer. Det man vet är att det uppstår som en inflammation kring hårsäckarna (detta är typiskt för en autoimmun reaktion och det är också vad som sker vid de andra autoimmuna tillstånden, fast då uppstår inflammationen på andra ställen förstås) och håret går in i konstant vilofas (håret har normalt sett tillväxtfaser och vilofaser).

Det finns i dagsläget ingen kur för alopeci. När håravfallet fortfarande är på den nivån att det rör sig om små kala fläckar eller relativt begränsade områden av skallighet kan man testa med kortisonkrämer eller till och med kortisoninjektioner. Det finns också läkare som skriver ut tyngre kortisonpreparat som man då tar som tabletter, men det är mycket kontroversiellt eftersom det kan skada kroppen. Jag testade kortisonkrämer (ingen effekt alls) men eftersom jag redan från början känt väldigt starkt att jag inte har rätt att skada, eller riskera att skada min kropp i syfte att åtgärda något som enbart förändrar utseendet och i sig inte gör min kropp illa eller orsakar fysisk smärta, så därför har jag valt att inte gå längre än så.

Andra, också kontroversiella behandlingar på grund av skadeverkningarna på kroppen, är att med olika medel framkalla ett vätskande eksem i hårbottnen på de kala fläckarna. Tanken är att kroppen/immunförsvaret ska känna sig så hotat av det att det så att säga "släpper taget om" hårsäckarna och börjar skydda sig från det "angrepp" det som vätskande eksemet innebär. 

Ytterligare en annan behandling går ut på att behandla med UV-ljus, antingen i särskilda ljusrum (av samma slag som psoriasispatienter kan få vistas i) eller enkelt genom att vistas mycket utomhus utan något på huvudet och inte mer än nödvändigt på kroppen. I vissa fall behandlar man då innan med samma medel som ges till psoriasispatienter för att UV-behandlingen ska få en ökad effekt. Vi behöver visserligen få en del UV-ljus på kroppen för normal D-vitaminbildning, men som alla känner till leder överdrivet solande både till ökad risk för hudcancer och till att huden åldras i förtid. Eftersom jag återigen inte är beredd att göra något som riskerar att skada kroppen eller leda till sjukdom för att åtgärda något som enbart har en utseendemässig konsekvens, så är inte heller detta något för mig. Dessutom skulle det ju bli rätt så dubbelt: å ena sidan göra något för att åtgärda utseendet positivt (förhoppningsvis få tillbaka håret), å andra sidan göra så att huden åldras i förtid och därmed blir torrare och rynkigare. Jag har i och för sig inget emot rynkor och tycker det är jätteviktigt att vi ser rynkorna som en naturlig del i åldrandet, men här skulle det ju resultera i ett alltför tidigt åldrande och det tycker jag är onödigt.

Nu vistas jag självklart en del utomhus utan något på huvudet, framför allt sommartid när det är varmt och skönt. Men då alltid insmord i solskyddskräm även på huvudet (och med min skandinaviska hy är det barnvarianten med fysikaliskt skydd och solskyddsfaktor 40-50 som gäller i början av sommaren).

Det finns också en rad alternativmedicinska behandlingar. Jag har testat några: zonterapi, örtmediciner (svenska/europeiska), en borsta-hårbottnen-med-hård-borste-variant och så akupunktur + örtmedicin enligt traditionell kinesisk medicin, TCM (där akupunkturen var av elektroslaget, det vill säga nålarna som sätts i huvudet kopplas till en eldosa så att de "pickar" i huden). Det enda som hade effekt för mig var TCM-behandlingen och då framför allt akupunkturen (örtmedicinerna var av svagt slag, eftersom jag var gravid medan jag gick på den här behandlingen; min TCM-läkare sa att det blev aktuellt med andra medel först efter att jag fött och sedan ytterligare andra när jag slutat amma). Då fick jag faktiskt en markant återväxt – fortfarande pratar vi enstaka strån, men betydligt fler än vad jag någonsin fått "spontant". Nu var jag som sagt gravid under den här behandlingen och det är normalt att man får en viss återväxt under graviditeter när man har alopeci, eftersom immunförsvaret sätts ner, eller kanske "programmeras om" till att skydda det väntade barnet snarare än mamman. Men jag fick inte tillnärmelsevis lika stor återväxt under min andra graviditet (då jag inte fick någon behandling), så jag upplever ändå att TCM-behandlingen gav effekt.

Varför har jag då inte provat det igen? Jag fick den här behandlingen medan vi bodde i Singapore, av en TCM-läkare jag verkligen litade på, innan jag fick barn. Sedan jag fött barn hade jag inte längre möjlighet att ta mig dit. Jag menar, var gör man av sin bebis medan man själv ligger ner och har nålar kopplade till en eldosa över hela huvudet? Visserligen är kineser oerhört barnkära, och det var bara kineser och så jag på den här kliniken (intressant upplevelse i sig), men tanken är att man ska vara avslappnad och ha lugn och ro under behandlingen, och det var bara draperier mellan behandlingsbänkarna, så jag hade väl inte blivit sådär överdrivet populär om jag kommit dit med en skrikande bebis. Vidare blev det dyrt – i början bör man gå ofta, kanske två, tre gånger i veckan, och även om det var möjligt i Singapore, så skulle jag inte ha en chans att ha råd med det idag, när jag bor i Schweiz. Dessutom bär det mig emot att lägga så mycket pengar på något som har med utseendet att göra, när det finns så mycket annat jag gärna skulle lägga pengar på om jag nu hade mer av den varan, inklusive välgörenhet i olika former. Därför har det än så länge inte blivit aktuellt att testa igen. Men hade jag pengarna skulle jag förmodligen testa, eftersom jag har läst mycket om kinesisk medicin.

Det finns fler alternativmedicinska och... vad ska jag kalla det... "frisörteknologiska" behandlingar, exempelvis homeopati, men eftersom jag inte tror på det över huvud taget och därtill läst hundratals och åter hundratals forskningsrapporter om behandlingar som testats men inte bevisats fungera, så har jag valt att inte testa något annat. För mig måste något ha bevisade effekter, och då även kunna ge markanta resultat inom rimligt kort tid, för att jag ens ska överväga det. Teorierna bakom måste vara vettiga och bygga på vad man faktiskt VET idag om alopeci. Dessutom måste det vara garanterat oskadligt för kroppen. Först om dessa kriterier var uppfyllda skulle jag vara beredd att testa - förutsatt att jag hade råd. Men som sagt, det ska rätt mycket till. Jag är bekväm med mig själv idag och känner ingen desperat längtan efter att få tillbaka mitt hår.

För att bemöta några vanliga missuppfattningar: alopeci beror inte på näringsbrist eller brist på enskilda näringsämnen, vare sig i fråga om vitaminer, mineraler, spårämnen, enzymer eller något sådant. Det beror inte heller på hormonrubbningar (sådan alopeci kallas androgen alopeci). Det beror inte på försämrad cirkulation i hårbottnen (det finns en sådan form av håravfall också, men det är alltså inte det det är frågan om här).

Vill du läsa mer om alopeci så finns det mycket bra fakta att hämta på följande ställen:

Alopeciförbundet

National Alopecia Areata Foundation

Hairloss Talk

Svenska Wikipedia om alopecia areata

Engelska Wikipedia om alopecia areta (mer utförligt)

Engelska Wikipedia om alopecia totalis

Engelska Wikipedia om alopecia universalis

Alopecia World

Keratin.com

Alopecia Areata Information

NIAMS

Alopecia UK

Här hittar du en gammal artikel om mig och mitt håravfall:

Sund.nu

Här hittar du artiklar om andra som drabbats av alopeci:

Artikel i Svenska Dagbladet

Artikel i tidningen Hennes

Artikel i Borås Tidning

Artikel i Sydsvenskan (om villkor för att få peruk resp. tatuera in ögonbryn)

Artikel i Helsingborgs Dagblad

Artikel i Sydsvenskan

Cilla.se

Artikel i Aftonbladet

På teve, om utseende, identitet och självkänsla

Jag var med i teveprogrammet Kattis & Co med Kattis Ahlström tidigare i veckan. Du kan se ett klipp om mig här. Du kan även läsa chatten mellan mig och tittare här.